Sverige har 116 000 sjukskötersk­or mot knappt 36 000 läkare. Alla ska enligt lag bedriva vård enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. En logisk slutsats borde därför vara att sjuksköterskorna, i egenskap av omvårdnadsforskare, är värda en relativt stor del av kakan när forskningspengar ska fördelas, särskilt eftersom vårdforskningen ligger några århundraden efter medicinen i fråga om vetenskaplig kunskapsinsamling.

Men efter att Vetenskapsrådet redovisat 2011 års anslag till medicin och hälsa står det klart att vårdvetenskapen fortsätter att dra det kortaste strået. Av totalt 1 100 miljoner forskningskronor gick 20 miljoner till vårdvetenskap, den summa som regeringen öronmärkt till vårdvetenskap. Andelen är i princip oförändrad sedan 2007, ett år före öronmärkningen. Mer än så har alltså inte Vetenskapsrådet valt att satsa.

Om antalet disputerade inom läkar- och sjuksköterskekåren har någon betydelse för fördelningen av anslag är statistiken talande. Varannan läkare — åtminstone vid de stora universitetssjukhusen — är det. Bland sjukskötersk­or är det mindre än en procent.

Problemet med brist på disputerade sjuksköterskor känns igen på flera håll. Professor Ingegerd Bergbom, Göteborgs universitet, verkar inom intensivvården. Enligt henne är det mer regel än undantag att patienter där får vårdskador, något som borde vara värt fördjupad kunskap.

— Det har varit nästan omöjligt att få några medel till omvårdnadsforskning inom intensivvården, även om vi studerat vårdandet generellt, där kunskapen skulle kunna användas inom annan vård. Problemet är att tillväxten av doktorander blir noll, och utan disputerade lärare ingen specialistutbildning. Då försvinner kunskapsbildningen i vårdandet av patienter och anhöriga, säger hon.

Det finns emellertid svårare fiender. En är traditionens makt — medicinsk forskning har funnits i hundratals år, omvårdnadsforskning i några decennier. En annan är synen på vårdforskning.


— Omvårdnad har inte så hög status i förhållande till låt säga genetik och stamceller. Attityden till vårdforskning är fortfarande negativ, säger professor Ingalill Rahm Hallberg, Lunds universitet, som 2003 gjorde en utredning om vårdvetenskapens utveckling och ställning.

I förbifarten nämner hon också ett annat problem i anslagsfördelningens kölvatten.


— Så fort pengar öronmärks till ett visst område, så som sker med vårdvetenskap hos Vetenskapsrådet, så tenderar forskare att definiera sina projekt så att de ska få pengar från just den potten. Men forskningen i sig blir inte vårdvetenskap mer än i marginalen, säger hon utan att för den skull fördöma forskare som gör så, utan snarare forskningens villkor.

Frågan om hur ”rättvis” fördelningen av pengar egentligen är kan också ledas tillbaka till dem som bedömer ansökningar och fördelar forskningspengar. De styrelser som fördelar forskningsanslag är oftare sammansatta av de mest meriterade forskarna — till största delen medicinare — än av representanter för olika forskningsgrenar. Men speglar deras värdering verkligen en rimlig bedömning av vilka effekter forskningen kan få i den kliniska verksamheten?

Exakt hur mycket forskningspengar som det vore ”rättvist” att vårdveten­skapen tilldelades är en omöjlig fråga att svara på, enligt Ingalill Rahm Hallberg.

— Men självklart behövs det forskningsutbildade sjuksköterskor runt om i landet. Ett sätt att fördela forskningspengar skulle kunna vara att göra det i enlighet med hur många som läser omvårdnad respektive medicin. Studenterna måste garanteras forskningsmöjligheter. Ska man sedan upprätthålla kvalitet i vården måste man veta var forskningsfronten finns. Vård måste bygga på kunskap, inte kvalificerade gissningar, säger Ingalill Rahm Hallberg.