Ett gränsland ”När jag kom till olycksplatsen gick jag direkt fram till brottsoffret och klippte upp hans tröja för att se hur illa skadad han var. Gjorde jag fel då?” Frågan ställs av en ambulanssjuksköterska under en utbildningsdag om omhändertagande av vålds­offer, arrangerad av bland andra länskriminalpolisen i Stockholm, Röda korsets högskola och Karolinska universitetssjukhuset.

Ambulanspersonal kommer tidigt till olycksplatser, som ibland är brottsplatser, och deras fokus är den skadade. Dilemmat är att patienten inte bara är ett brottsoffer — han eller hon är också en sorts brottsplats. Ambulanssjuksköterskan kan underlätta polisens och kriminalteknikerns arbete genom att inte klippa upp tröjan där skottet eller knivhugget har gått in eller traska rakt fram och lämna egna skoavtryck samtidigt som andra förstörs.


Det sista vet ambulanssjuksköterskan i publiken — efter att ett antal gånger ha beordrats till polishuset för att få sina skor undersökta.



Det finns ett gränsland mellan omvårdnad och rättsväsende. Ambulanssjuksköterskor kan skydda spår på en brottsplats. Sjuksköterskor på akutmottagningar kan ”topsa” vätskor och ta vara på hårstrån för senare dna-analys. De kan stödja en 14-årings berättelse om övergrepp efter att ha hittat greppmärken bakom öronen. Eller de kan stå inför en mamma som för andra gången samma månad förklarar att hennes barn har ramlat.

Numera finns en svensk benämning på det här gränslandet: forensisk omvårdnad. Sedan 2009 finns ämnet som en 30-poängskurs vid Linnéuniversitetet i Kalmar. 



I den forensiska omvårdnadens hemland, USA, är forensic nursing en erkänd specialitet. Mycket tack vare eldsjälen Virginia Lynch som redan under 1980-talet verkade som ”death investigator” vid oförklarliga dödsfall. Dagens forensiska sjuksköterskor i USA, eller i länder som Sydafrika och Indien där specialiteten är på frammarsch, är ofta specialister på att undersöka våldtäktsoffer eller vara behjälpliga vid misstänkt barnmisshandel.


När Virginia Lynch utvecklade specialiteten i USA mötte hon skepticism från bland andra rättsläkare, som undrade varför sjuksköterskor skulle verka inom ett område som gränsade till den rättsmedicinska världen. Inte heller i Sverige är den forensiska omvårdnaden helt okontroversiell. Bland kemister, biologer och civilingenjörer på Statens kriminaltekniska laboratorium förstår till exempel inte alla riktigt vitsen med forensiska sjuksköterskor. Det har de ansvariga för utbildningen vid Linnéuniversitetet fått veta. 



Förstår vitsen gör däremot Jan Olsson, kriminaltekniker som föreläser på utbildningen i forensisk omvårdnad. Han har under sina år vid polisen sett hur dokumentation av skador vid våldsbrott missas för att rättsläkarna inte hinner med. Och han inser hur viktigt det är att ambulanspersonal på en brottsplats vet att de bör gå intill väggarna för att inte förstöra eventuella skoavtryck. Han inser också vikten av att sjuksköterskor på akutmottagningar känner till att kläder ska förvaras i papperspåsar, eftersom kondensen gör att biologiska spår kan ruttna, och hår och fibrer bli svåra att hitta om de ligger i plast.


Så kallade ”rape-kit”, som sedan länge har funnits på varje akutmottagning, heter numera spårsäkringssats efter sexuella övergrepp. Den 1 januari i år kom en ny sådan, framtagen av Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, och Statens kriminaltekniska laboratorium. Sjukvårdens skyldighet att spårsäkra har blivit tydligare och spårsäkringsundersökningar vid sexualbrott ska numera alltid genomföras. Tidigare genomfördes de bara om offret tänkte göra en polisanmälan, vilket ledde till att bevis inte fanns om hon eller han ångrade sig. 


Det finns ett par nyheter med den nya spårsäkringssatsen: Den innehåller nya åtgärdskalendrar för spårsäkring på misstänkta, och en guide för omhändertagande av patienten efter sexuella övergrepp. Dess­utom har antalet papperspåsar för beslag av kläder minskats. ”Att ta kläder i beslag är polisens uppgift — inte sjukvårdens”, säger Åsa Witkowski, verksamhetschef på NCK.



Därmed påminner hon om att det i gränslandet mellan två myndigheters verksamhetsområden finns risk för en sammanblandning av vem som ska göra vad. Det är bra med forensisk kunskap, tycker hon, men understryker också att sjukvården och polisen trots allt har olika perspektiv och uppdrag.


— Vi ska underlätta polisens arbete och bidra med teknisk bevisning när vi har möjlighet. Men ibland måste vi förklara att vi inte kan spårsäkra för att patienten inte vill, och ibland måste vi förklara att vårt arbete kan ta tid för att vi måste bygga upp ett förtroende så att en undersökning inte upplevs som ett nytt övergrepp, säger Åsa Witkowski.