Hur känns det att berätta så uppriktigt som du gör?


— Man måste våga prata om pinsamma och dumma saker, annars vågar inte andra göra det. Att träffa andra som haft psykoser och berättar om pinsamma grejer som de gjort och trott, hur de har upplevt att bli polishämtade och vara inlagd på slutenvårdsavdelning, har hjälpt mig mycket. Innan dess kände jag mig rätt ensam i världen. 


Trots dina upplevelser är du positiv till den psykiatriska vården. Hur kommer det sig?


— Jag har försökt att inte skriva en arg bok — det är inte lätt att hjälpa människor i allvarliga psykoser även om vården har de bästa intentioner. Läkare kan inte läsa andras tankar och en psykos är en mycket individuell upplevelse. Mina behandlingsansvariga i psykiatrin har verkligen velat hjälpa till, men det är inte alltid solklart hur man ska gå till väga då olika människor har olika behov. Jag ville beskriva komplicerade sammanhang och det behövdes en hel bok för att förstå mina psykoser. 


Du saknade "meningen med livet-samtal", hur då?


— I slutenvården får man väldigt lite tid att prata med personal, de har mycket att göra. När jag träffar min behandlingsansvariga så får jag runt en timme för att prata om problemen. Men när man är i en "prata-fas" kan man tala om sina problem hela tiden och det kan bli jobbigt för släkt och vänner. Då finns frivillig­organisationer, där kan det finnas människor som funderar över samma frågor och har liknande problem. Det har hjälpt mig. 


Hur mår du nu och hur ser ditt liv ut? 


— Jag gör väldigt lite jämfört med "vanliga" människor och har permanent sjukersättning för att jag inte kan ha ett arbete. Jag läser mycket böcker, bloggar om böcker och gillar att vara på nätet, som på Facebook, eftersom jag inte orkar träffa så mycket människor IRL. Att skriva är en meningsfull hobby som hjälper mig må bättre. Eftersom jag vissa dagar känner mig lite pigg och andra dagar inte orkar göra så mycket, så skriver jag när jag har lust och orkar. AJ