Det är fredagseftermiddag på Järfälla ungdomsmottagning strax utanför Stockholm. Den ligger nära en högstadie- och gymnasieskola och det bidrar till att fredagarna brukar vara välbesökta. En hel del killar och tjejer kommer hit för att hämta kondomer inför helgen. Andra sitter och väntar på att bli undersökta eller få prata med någon som kan lyssna. Och hjälpa.

Här jobbar barnmorskan Eva Olsson Tengvall och kuratorn Anita Öhlund sedan ett tiotal år. Mottagningen är stor men har klarat sig från hårdbantning i spartider. Personalen är med i det nätverk som har bildats i kommunen mot hedersrelaterat förtryck och våld, där skola, socialtjänst, flykting- och ungdomsmottagningar ingår. 


Då och då möter Eva och Anita unga som berättar om svåra hemförhållanden. De värst utsatta anser båda är tjejer och killar som lever under hedersrelaterat förtryck och våld. 


— Föräldrar och släktingar ska stå för trygghet och omsorg men är själva förtrycket och hotet i hedersproblematik. Då kan ensamheten och utsattheten kännas total. 


Samtidigt betonar forskare och debattörer risken med att peka ut våld och förtryck som hedersrelaterat. Enligt dem kan det ge bränsle åt främlingsfientliga krafter och underblåsa ett vi och dom-samhälle.

Hur ser ni på den risken i ert arbete? 


— Allt våld och förtryck är lika illa, men det hedersrelaterade är socialt accepterat av familj och släkt. Man måste förstå och känna till det för att kunna hjälpa på rätt sätt, konstaterar Anita. 


Eva tycker också att risken att inte se ungdomarnas problem är en större fråga.


— Om vi blundar för de här utsatta ungdomarnas verklighet, inte lyssnar och tar deras situation på allvar, då sviker vi.



Utanför ungdomsmottagningens fönster hörs några tjejer och killar som ropar glatt och skrattar. Riskerar någon av dem att bli bortgift mot sin vilja? Runt 70 000 unga i Sverige gör det, enligt en rapport från Ungdomsstyrelsen (2009). Tvingas killen som nu passerar förbi på gångvägen att kolla varje steg en syster tar, så att hon uppför sig tillräckligt oskuldsfullt? Har någon av de här ungdomarna på andra sidan glaset blivit hotad och kanske slagen av familj och släkt?


Hur får ni reda på om ungdomar som kommer till er är utsatta för just hedersrelaterat förtryck och våld?

— Det är ofta enkelt. Om man lyssnar efter och hör signalerna i ett samtal. Vi brukar fråga varje tjej och kille som kommer hit om det är något mer som de vill ha hjälp med eller fråga om. Hur mår de och hur ser deras liv ut efter skolan? Tonårsflickor som hämtar och lämnar sina småsyskon på dagis varje dag, som sköter familjens städning, tvätt och disk, inte får ha någon egen fritidsaktivitet eller pojkvän… det är exempel på signaler om en hedersrelaterad vardag, svarar Eva. 


Men om det är ungdomar som själva trivs med att ha det så?


— Vi dömer inte, vi är här för deras skull. Men alla känner inte till sina rättigheter som individer. Sin rätt att välja, säger Anita. 


Forskaren Astrid Schlytter brukar rekommendera två grundfrågor för att identifiera tvång och hedersproblematik som också Eva och Anita tycker är bra: Vad vill du göra men inte får? Vad måste du göra men inte vill?


Riskerar ni inte att med sådana här frågor skrämma bort de ungdomar som bara vill få recept på p-piller eller hämta några kondomer? 


— Nej, snarare tvärtom. Många ungdomar saknar vuxna som visar att de har tid att lyssna och som har tystnadsplikt. Frågorna kan göra att de börjar öppna sig och vill komma fler gånger för att få prata mer, förklarar Eva.


Vad som är tillåtet i en familj, kanske är förbjudet i en annan. Något som brukar vara gemensamt för familjer med hedersrelaterade normer är vikten av flickors oskuld före bröllopet. När en flicka får mens brukar hennes liv därför bli mer kontrollerat av familjemedlemmar och släkt. Att till exempel ha killkompisar utanför släkten kan bli omöjligt för henne då. Ett kyskt beteende från flickan visar att familjen är hedervärd. Och tvärtom. Krav på oskuldskontroller är inte ovanligt. 


På mottagningen möter de också killar som blir tvingade av familjen att kontrollera sin syster, och som kanske samtidigt ser att hon mår dåligt av det. Även killarna kan själva vara utsatta för sådant som tvångsgifte.


Vad är den stora skillnaden mellan att jobba med hedersproblematik och annat förtryck och våld?


— När vi möter ungdomar som till exempel blir misshandlade hemma av sin pappa, kan det finnas en mamma och andra vuxna i släkten som fördömer det pappan gör, säger Eva. 


Med andra vuxna som ser att barnen måste skyddas finns det fler möjligheter till en dialog och chanserna ökar för att familjer ska öppna sig för stöd från till exempel socialtjänsten. Men om familjen och andra släktingar varken fördömer våld eller frihets-berövande förtryck av barnen utan i stället ser det som en obligatorisk del av deras fostran och inte vill ha hjälp utifrån, då blir det svårare. 


Hur vet man att tjejen eller killen inte får det värre om till exempel socialtjänsten kontaktat föräldrarna?


— De utsatta brukar veta det själva. Därför är det väldigt viktigt att vi noga lyssnar på dem, att vi frågar vad som skulle kunna hända. Kan någon, några i familjen, övriga släkten, bli väldigt arga och hur blir de då? förklarar Anita.


Nätverket, med de personliga kontakterna det ger, gör det lättare att samarbeta mellan olika yrkesgrupper i kommunen. 


— När jag till exempel ringer socialtjänsten vet jag vilka som kan frågan och gärna kommer hit för att prata med utsatta som behöver hjälp, berättar Anita. 



En ideell förenings grundare, Sara Mohammad från Glöm aldrig Pela och Fadime, anlitades under en tid som samordnare för nätverket. Hon har själv erfarenhet av problemen och ger via föreningen stöd till både utsatta och personal på fältet, något som Eva och Anita anser har gett dem en stor skjuts framåt. 


— Vi måste känna oss trygga för att kunna göra ett bra jobb, veta vilka som kan frågan och kan hjälpa, inte minst i akuta lägen. Och det gör vi här, säger Eva. 


Fredagsruschen fortsätter. För många ungdomar betyder fredagseftermiddag frihet, men inte för alla.


Mayrams historia
Eva berättar hur hon löste problemen när Mayram kom till mottagningen:

"Mamman hade råkat hitta ett oskyldigt meddelande från en kille i Mayrams mobil. Hon
berättade att hennes föräldrar och släktingar varit väldigt arga och ifrågasatt hennes oskuld. Om hon hade blivit av med den skulle också mamman vara hotad, eftersom hon har ansvar för dotterns uppfostran.

Hur kunde jag hjälpa till här? Jag informerade flickan om att det är rätt få som ens är födda med en täckande mödomshinna över slidöppningen. Det förstod hon, men mamman och de andra släktingarna var inte mottagliga för den informationen. De krävde läkarintyg. Vår läkare gjorde ett skriftligt utlåtande om att allt såg friskt och fint ut med henne. När flickan kom hem med kuvertet i handen läste inte mamman det, men hon blev lugnad när pappan och släktingar såg intyget. Då kände Mayram att hon kunde bo hemma och leva sitt liv som tidigare. Det var ju det hon ville."

(Mayram är ett påhittat namn)