National cancer institute i USA har nyligen publicerat en granskning av 45 studier som gjorts mellan 1950 och 2011 när det gäller sambandet mellan fysisk aktivitet och canceröverlevnad.

Sammanställningen visar att det finns stöd för att fysisk aktivitet minskar risken att dö i bröstcancer och koloncancer. För övriga typer av cancer finns det inte tillräckligt många studier för att man ska kunna slå fast ett samband.

I rapporten påpekas att forskningsområdet är relativt nytt och att de flesta studierna är gjorda efter 2009. Flest studier finns det på bröstcancer och nästan samtliga av dem visar att patienter som är fysiskt aktiva minskar risken att dö både av sin cancer och av andra sjukdomar. Det tycks också som att det finns en dos-respons effekt, det vill säga att risken att dö minskar med ökad aktivitet.

Flera studier visar även att patienter som fått diagnosen koloncancer minskar risken att dö om de är fysiskt aktiva. Men forskarna påpekar att det som saknas är större randomiserade studier.

En sådan studie startade 2008 och ska innefatta närmare 1 000 patienter med koloncancer vid kliniker i Kanada och Australien. Utöver den vanliga behandlingen kommer patienterna att lottas till konditionsträning eller till generell hälsoinformation. Interventionsprogrammen ska pågå i tre år och man planerar att följa patienterna i tio år.

Men fysisk aktivitet handlar inte bara om att öka chansen till överlevnad och det finns betydligt fler studier som visar på allmänt positiva effekter när det gäller patientens livskvalitet.

Regelbunden fysisk aktivitet är faktiskt ett mycket effektivt sätt att minska biverkningarna i samband med cancerbehandling. Det handlar bland annat om att:

  • Konditionen bibehålls eller förbättras.
  • Bättre balans och styrka minskar risken för fall och benbrott.
  • Risken för hjärtsjukdom och blodpropp minskar.
  • Illamåendet minskar.
  • Tröttheten minskar.
  • Självkänslan förbättras.
  • Minskad ångest och depression.
  • Större tolerans för läkemedel och behandlingar.

Hur mycket träning som är lämplig måste anpassas till varje individ. Det finns också tillstånd och situationer då man måste ta särskilda hänsyn:

  • Om patienten har mycket låga blodvärden ska aktivitet som kräver hög intensitet undvikas.
  • Om patienten har lågt antal vita blodkroppar ska aktivitet som ger ökad risk för bakterieinfektion undvikas.
  • Vid bensmärtor ska patienten undvika aktivitet som ökar risken för fraktur.
  • Vid uttaladtrötthet och andfåddhet måste aktiviteten anpassas och balanseras med vila.