Olyckan skedde en tidig morgon för två år sedan. Pehr Dahlbom och hans kollega hade jobbat 23 timmar av ett dygnspass, utan längre vila.

De var på väg in med den sista patienten till Näl i Trollhättan klockan kvart i sju på morgonen. 300 meter från akuten somnade kollegan vid ratten och körde rakt in i en bergvägg. Sekunden innan hade Pehr knäppt av sig bältet för att nå utrustningen och ta en sista kontroll av patientens blodtryck. Det gjorde att han skadades svårt vid olyckan.

Han bröt nacken och ena foten, fick kompressionsskador på bröstryggen, skadade höger hand och vänster armbåge samt fick ansiktsskador och skallskador. I en halvtimme efter olyckan var han halvsidesförlamad.

— När jag låg där på den svarta asfalten och väntade på att mina ambulanskolleger skulle komma och hämta mig såg jag ett liv i rullstol framför mig, berättar Pehr.

Riktigt så illa blev det inte, men det tog över ett halvår innan han kunde börja arbeta igen. Och han in-såg ganska snart att de skador han fått i nacken och bröstryggen gjorde att han inte längre klarade de tunga lyften. Pehr tog beslutet att säga upp sig och i januari började han på Saab och arbetar med försäljning och utveckling av fordonsteknisk utrustning till ambulanser.

Arbetsmiljöverket gjorde en utredning, men kom först inte fram till att det hade begåtts något fel från arbetsgivarens sida.

— Jag frågade hur de kunde undgå att se sambandet mellan att vi arbetat i ett dygn och att föraren somnade vid ratten. För mig är det solklart att arbetstiderna orsakade olyckan och det är arbetsgivaren som gör schemat, säger Pehr.

Kanske var det hans reaktion som fick Arbetsmiljöverket att gå vidare med ärendet och göra en åtalsanmälan om arbetsmiljöbrott. Sådana brott preskriberas efter två år, men åklagaren har valt att driva ärendet vidare och utreda om Västra Götalandsregionen i stället kan åläggas företagsbot.

En polisutredning har precis blivit klar och regionen har delgivits misstanke med ett preliminärt krav på 400 000 kronor i böter.

Regionens jurist Lina Kolsmyr säger till Vårdfokus att man inte anser att något brott har begåtts och att regionen bestrider kravet.

— Misstanken gäller att arbetsgivaren har brutit mot arbetsmiljölagen eftersom de inte har vidtagit åtgärder trots de risker som finns med 24-timmarspass, säger åklagaren Kristina Persson, som inom kort kommer att ta ställning till om hon ska väcka åtal mot Västra Götalandsregionen.

För Pehr Dahlbom är det rättsliga efterspelet inte det viktigaste. Däremot är han helt övertygad om att dygnstjänstgöringen måste bort.

— Det är möjligt att det kan fungera i glesbygd där man bara har ett fåtal utryckningar, men överallt annars har det blivit så mycket mer belastning att man många gånger inte får någon vila alls på hela passet. Att det är livsfarligt säger sig självt.

I dag är 24-timmarspassen avskaffade vid ambulansen i Kungälv, där Pehr var anställd.

Den andra frågan som Pehr betonar starkt är att man aldrig, aldrig ska knäppa av sig bilbältet för att vårda en patient.

— En obältad sjuksköterska blir till en projektil vid en olycka. Du riskerar inte bara ditt eget liv utan även patientens.

När något sådant här händer berör det många personer runt omkring den som drabbas. Pehr berättar att olyckan har tagit både hans familj och vänner hårt och att hans 4-årige son Philip pratade om den i ett helt år efteråt.

— Vi tittade på bilder av den krockade ambulansen och jag fick ofta förklara vad som hade hänt. Han kunde inte släppa det och frågade då och då om jag hade ont. Stundtals vill även Philip ha en nackkrage så vi byggde en krage av ett gammalt liggunderlag som han kunde ha. Barn bearbetar sin ångest på sitt sätt.

Fortfarande, två år efter olyckan, är ersättningsfrågan inte helt klar. Det pågår en utredning och Pehr har anlitat en advokat för att få hjälp i processen gentemot försäkringsbolaget.

— Det var extremt tufft att stå helt ensam efter olyckan. Arbetsgivaren har inte ringt en enda gång för att erbjuda stöd eller hjälp med allt det praktiska och administrativa arbetet, säger Pehr besviket.

Eftersom han inte var med i Vårdförbundet kunde han inte få stöd från facket när det gäller sådant som ersättningar och juridisk hjälp och Alarmförbundet, som Pehr var ansluten till, hade inte den hjälpen att erbjuda. Så tiden efter olyckan hade han närmast ett heltidsarbete med att fylla i alla papper, gå på kontroller, begära läkarintyg, medverka i polisförhör och skicka in blanketter till alla instanser.

— Pärmen med alla papper är väldigt tjock nu…

Den dagliga värken i nacken och bröstryggen, att han får ont i armbågen och handleden vid belastning och att han inte kan böja tån börjar han vänja sig vid. Sjukgymnastik och återkommande besök hos en kiropraktor hjälper till att minska smärta och stelhet, men ärren i kropp och själ kommer att finnas kvar länge. Kanske för alltid.