Vårdfokus bloggare Moana Rosén konstaterar i det här numret av tidningen att hon skulle kunna ordinera daglig utevistelse för sina äldre hemsjukvårdspatienter, av medicinska skäl. Det skulle uppfylla kravet på en hälsofrämjande och rehabiliterande vård och ge en minskad användning av lugnande medicin och sömnmedel.


Men: De sociala insatserna styrs av en annan lagstiftning, ordineras av en annan yrkesgrupp och det saknas pengar.


Moana Roséns funderingar känner många av er läsare säkert igen. Allt det där man skulle vilja göra för sina patienter, men inte får, det går inte och det finns inga pengar.



”Jag känner mig som en hamburgare”, säger mellanchefen Leif Axelsson i våra artiklar om etisk kompetens. Att vara klämd mellan patienters och medarbetares krav å ena sidan och ledningens och politikernas beslut å den andra är en balansgång. Den etiska kompassen utsätts hela tiden för påfrestningar och kan till sist sluta fungera. Likgiltighet och utbrändhet hotar.

Vad kan då göras för att hålla den etiska kompassen i funktion? Ja, knappast det som divisionschefen vid Skånes universitetssjukhus gjorde. Han hotade sina underställda chefer sedan de gått ut i en debattartikel i pressen och berättat om effekten av de ekonomiska besparingarna.


Frågan ligger naturligtvis främst hos dem som ytterst fattar besluten, politikerna. De måste erkänna att problemet med den etiska stressen finns, ge verktyg att hantera den och beskriva verkligheten som den är. Inte försköna som den styrande majoriteten ofta gör, eller svärta ner, som oppositionspolitikerna. Det skulle visa att de respekterar vårdens yrkesutövare.