Bipolär sjukdom betraktas ofta som en sjukdom som kommer i skov, med friska perioder däremellan. Men psykiatrisjuksköterskan Marie Rusner har länge misstänkt att patienterna inte alltid har mått så bra i mellanperioderna heller. Nu har hon i sitt avhandlingsarbete fått tanken bekräftad. 


Personer med bipolär sjukdom upplever en särskild intensitet i livet, med stor spännvidd mellan det djupa mörka och den spänningsfyllda glädje och energi som ibland kan övergå till mani. 


— De här personerna har en särskild känslighet och lyhördhet, det kan man ana, som visar att sjukdomen är närvarande hela tiden, säger Marie Rusner. 


Hon beskriver det som en kamp som de för hela tiden. ”Är det här en bra glädje eller är jag på väg mot manin?” Patienterna kan inte lita på vad de känner och det leder till en känsla av värdelöshet.



Eftersom bipolär sjukdom är så sammanflätad med den man är, kan det vara extra svårt att leva med skammen och skulden för det som har hänt under en intensiv sjukdomsperiod. Personen kan ha gjort saker som han eller hon absolut inte hade velat göra. Och hela tiden finns oron för att tappa kontrollen igen.


Det som kan göra ett gott liv möjligt är att öka den egna makten och kontrollen i sitt liv. För att nå dit kan personen behöva komma till en vändpunkt, förklarar Marie Rusner.


— Det blir nödvändigt att försaka en del av sitt liv. Man inser att livet med familjen är viktigare än perioden med hypomani. Upplevelsen av att vara behövd av barnen är den starkaste drivkraften. 


Då behöver personen planera tillsammans med sin familj, kanske en god vän och en vårdare. I studierna lyfter patienterna fram sjuksköterskorna som ovärderliga. Ofta benämns dessa möten ”stödsamtal”, men Marie Rusner ser dem mer som vårdande samtal. Vårdande inom psykiatrin är att ha någon att prata med och lita på, som hjälper patienten att inte tappa kontrollen och att förstå.



— Att finnas med och bearbeta upplevelser, vara den som hjälper till att bedöma och säger att ”nu behöver du…”, det är verklig vård.