Det är en utsatt position hon har och flera höga chefer har tvingats lämna sina poster de senaste åren. ”Litet av en fallucka”, säger Lena Johansson, biträdande sjukhuschef för Hallands sjukhus, om sitt uppdrag. Men utan att låta särskilt bekymrad. Kanske hade hon inte nått dit hon nått om grubblerier hade legat för henne. Hon började som städerska på sjukhuset i Halmstad i slutet av 70-talet.


— Att det blev sjukvård berodde på att jag inte fick den praoplats jag ville ha, på en frisörsalong. I stället blev jag ivägtvingad till en ortoped-avdelning. Jag kom dit och efter 14 dagar var sjukvård det enda jag ville arbeta med, säger Lena Johansson.


Det är länge sedan nu. Men hon har inte tappat glöden och hon inspireras fortfarande av utmaningen att få medarbetare, på vilken nivå som helst, att prestera ännu lite bättre. Däremot saknar Lena Johansson ibland den snabba återkoppling som omvårdnadsarbetet ger.


— Ibland längtar jag tillbaka till den där återkopplingen — den är kärnan i vården för mig. Jag har jobbat inom strokevård och rehabilitering och har brunnit för att hjälpa människor att bli friska, eller lära sig att leva med ett handikapp.



Engagemanget har hon med sig i ledarskapet. Som biträdande sjukhuschef blir det inte så mycket återkoppling från andra, men på vägen upp genom hierarkin har hon fått veta att hon är bra på att få andra att göra bättre ifrån sig än vad de trodde att de förmådde. Det är inget särskilt trix, ingen formel hon kan lära ut. Kanske handlar det om mod. Mod att till exempel pröva nya arbetssätt och att inte väja för konflikter. 


— Det är svårt att säga vad det är, men genom åren har jag fått höra att mina styrkor är att jag är målmedveten, trygg, stabil, tydlig — och snäll.


I dag får Lena Johansson bekräftelse i verksamhetens resultat. Ibland ger hon sig själv återkoppling också: ”Det här var nog ett riktigt beslut”, kan det låta. Och så har hennes överordnade chef, som hastigt fick sluta för en tid sedan, betytt mycket för henne. Därför känns det lite extra utsatt nu.



— Utsattheten i ledarskapet och om det är värt priset funderade jag på även som avdelningschef. Även på den nivån är ansvaret på något sätt orimligt i förhållande till resurserna. Men utmaningen i att göra det bästa av detta omöjliga har alltid kittlat mig, säger hon.


Varje gång Lena Johansson har klivit upp ett steg i hierarkin har hon haft fantasier om att det kommer att vara skillnad, i uppdraget och i hur medarbetare ser på henne och på hur hon ser på dem. På läkarna till exempel. Vårdfokus har flera gånger skrivit om arga läkare på Hallands sjukhus, men Lena Johansson bekräftar inte den bilden. Hon respekterar läkarna för deras medicinska kompetens och inser vikten av att stödja dem i att utveckla den.

Kanske är det därför hon inte har stött på någon avoghet mot sin egen profession. För ingen, varken läkare eller någon annan yrkesgrupp, har snörpt på munnen över det faktum att hon är sjuksköterska.


Hon har lärt sig att även en ledningsgrupp med höga chefer består av vanliga människor med vanliga behov. Där, liksom på andra håll i organisationen, handlar det om att ta vara på olika kompetenser och använda dem ännu lite bättre än tidigare. Revirtänkande är ett hinder, men inte ett oöverstigligt sådant, resonerar hon.



Saker och ting kan ändra sig snabbt, när man är sjukhuschef. Lena Johansson är medveten om att även hon kan tvingas lämna chefsuppdraget från den ena dagen till den andra. Ett underskott i sjukhusets budget på 130 miljoner är en utmaning som känns väl stor även för hennes smak.


Inför 2013 är hon förvissad om att hon inte kommer att få något popularitetspris. Kanske är hon inte ens rätt kvinna att genomföra de förändringar som krävs, funderar hon. Fast å andra sidan — hon föredrar att se det halvfulla glaset i stället för det halvtomma.


— Nästa år krävs stängningar, sammanslagningar och ett minskat antal vårdplatser. Samtidigt som vi får i uppdrag att producera mer vård. Men jag tror att vi är på rätt väg med samordning och effektivisering som gynnar patienterna. Resultatet är bättre nu än vad det var när vi gick in i 2012.