Förtvivlad och förbannad. Så beskriver sjuksköterskan Gunilla Wettersjö sina känslor inför situationen inom dagens hälso- och sjukvård. Med rötter i 60-talets kårhus­ockupation är hon inte heller den som tiger still. Lördagen den 8 december har hon därför tagit initiativ till en tribunal om vården.


 — Alla är välkomna, både de som jobbar inom vården, liksom patienter och anhöriga. Vi måste få i gång en diskussion om vad det är som händer inom vården, om varför orättvisorna växer och varför sjuksköterskor och andra inte vågar säga ifrån.


En tribunal är egentligen en slags domstol och Gunilla Wettersjö funderade ett tag på om de skulle kunna ställa någon till svars — kanske regeringen eller SKL, Sveriges kommuner och landsting?


— Men om det sitter en massa politiker där kommer ingen att våga prata om det viktigaste — att bryta tystnaden inom vården, att folk vågar komma och berättar om sina egna erfarenheter.


Gunilla Wettersjö började sitt yrkesliv som skolkurator, men utbildade sig till sjuksköterska och började arbeta inom sjukvården i början av 80-talet. Hon blev chockad över hur hierarkiskt vården var uppbyggd jämfört med skolans värld och tyckte att personalen många gånger var osjälvständig och anpassade sig till de rådande strukturerna i stället för att ifrågasätta dem.


När stora neddragningar drabbade vården i början av 90-talet arbetade hon med demenssjuka och gamla på en geriatrisk avdelning inom landstinget.


— Vi var stressade och tyckte inte att vi hann ta hand om patienterna på ett bra sätt. Många blev sjukskrivna.


Gunilla Wettersjö skrev till den politiska nämnd som hade ansvaret och skrivelsen undertecknades av nästan alla på avdelningen. Dagen efter blev hon inkallad till överläkaren.

— Han sade att om vi inte tog tillbaka skrivelsen skulle de vikarier som skrivit under få sparken, så vi såg ingen annan utväg än att göra det han krävde.


De senaste 15 åren har Gunilla Wettersjö arbetat för bemanningsföretag och varit runt på många olika arbetsplatser. Det har gett henne en bred kunskap om hur sjukvården ser ut i dag. På de goda arbetsplatserna, som fungerar väl, finns en dialog och en öppenhet som gör att de anställda vågar säga vad de tycker och komma med förslag på förbättringar. Tyvärr har hon också sett många arbetsplatser där personalen sliter och stressar, men ändå inte hinner med att ge en god vård och inte vågar säga ifrån om de problem som finns. 


— De är rädda och säger att de måste tänka på sig själva också. De oroar sig för att bli utfrysta eller i värsta fall bli av med jobbet. Eftersom sjuksköterskan är den som patienterna har högst förtroende för kanske de också är tysta för att inte oroa patienterna.



Att det mer och mer blir så att anställda i vården inte vågar säga ifrån är kanske inte så konstigt, menar Gunilla Wettersjö.


— Vi ser ju i tidningarna varje dag att sjuksköterskor och annan personal blir utsatta för repressalier när de ifrågasätter arbetsmiljön eller kritiserar besparingar.


Ett färskt exempel är de sjuksköterskor och läkare som arbetar som mellanchefer vid onkologiska kliniken på Skånes universitetssjukhus. När de skrev en kritisk debattartikel om hur besparingarna drabbar cancerpatienterna blev de uppläxade av ledningen och hotade med att de kan bli av med sin chefsbefattning om de inte är lojala.



Gunilla Wettersjö anser att vården numera helt och hållet styrs av ekonomiskt tänkande. Hon me-nar att det leder till att de som bäst behöver vård, som gamla, multisjuka och de med kroniska sjukdomar, inte får den vård de behöver samtidigt som det finns en överkonsumtion bland andra grupper.


— Vi måste börja diskutera det här, vi som arbetar inom vården och ser hur dåligt det fungerar. Jag hoppas att många kommer och vågar berätta hur det är.