Sjuksköterskan Maria Lindberg har i sitt avhandlingsarbete intervjuat personer som är smittade med mrsa (meticillinresistenta gula stafylokocker) samt sjuksköterskor, läkare och chefer.

För de smittade var mötet med vården inte alltid till stöd och hjälp. De kände sig oskyldigt drabbade av något diffust som de inte visste så mycket om — och som de inte alltid fick hjälp med.

Erfarenheterna av att besöka vårdcentral eller mottagningar skiljde sig åt, men det förekom att vårdpersonal drog sig undan och viskade när en patient som var bärare av mrsa kom in. Kanske var de extra lyhörda för hur personalen förhöll sig, eftersom de var medvetna om sin smitta.

Många var oroliga för barn och barnbarn; för att smitta dem och för framtiden. De grubblade över hur det kommer att gå för kommande generationer när allt fler bakterier blir resistenta mot antibiotika.

Informationen från vården var ofta motsägelsefull. De som inte hade en aktiv infektion uppmanades att leva som vanligt. Ändå kunde de få information om att alltid ha en egen handduk med sig. Då är det svårt som patient att veta hur man ska förhålla sig.

Läkare uttalade sig ibland på ett sådant sätt att patienterna uppfattade mrsa-smittan som väldigt farlig, något som ”vi inte vill ha här”. Maria Lindberg betonar att informationen måste anpassas till situationen och den person man har framför sig, men så är det inte alltid.

— Det bemötande som de beskriver är inte acceptabelt. Både verbal och icke verbal kommunikation inverkar på hur patienterna upplever bemötandet i vården, säger hon.

Sjuksköterskorna i studien sa att de följer rådande hygienregler, men att det inte är så lätt. Vad det betyder har Maria Lindberg funderat över.

— Personalen är ofta bra på att sprita händerna efter kontakt med patienter eller utförda omvårdnadsåtgärder, men inte före. Det verkar som om personalen ser det som att det alltid är patienterna som för över smitta, inte att de själva kan föra över till patienten.