De har ett bolag ihop
Annette Andersson och Marie-Christine Martinsson är sjuksköterskor och företagare. Framgångsrika sådana.
Marie-Christine Martinsson och Annette Andersson driver ett litet vårdbolag i nordvästra Skåne. De är de enda sjuksköterskorna i hela Region Skåne som äger en vårdcentral. Faktiskt två — samt tre vårdhem. Det första inköpet gjorde de 2005.
Efter sju år av delägarskap känner de varandra utan och innan. Vet att deras personligheter är olika, men att de delar värderingar och har samma mod, prestigelöshet och upptäckarglädje. ”Man blir som ett gammalt gift par”, säger de.
Relationen inleddes egentligen redan 1998. Då var Marie-Christine en driftig distriktssköterska med uppdrag att utveckla en kvalificerad hemsjukvård för palliativa patienter i Hässleholm och Kristianstad. Hon mötte motstånd och ifrågasättanden och märkte att hon sporrades av det. Marie-Christine märkte också att hon tyckte om att vara chef. Upptäckte nya sidor hos sig själv som att hon var närvarande och en god lyssnare.
Annette hade redan sex års erfarenhet som avdelningsföreståndare på sjukhuset i Hässleholm när Marie-Christine anställde henne som chef för hemsjukvårdsteamet i Kristianstad. Annette var en reflekterande chef som redan då insåg vikten av att skilja på roller. ”En duktig sjuksköterska ska vara sjuksköterska — en bra chef ska ägna sig åt att vara chef.” Och två skickliga entreprenörer ska agera ägare.
Det första steget mot det som i dag är ett etablerat vårdbolag var köpet av ett aktiebolag som de hittade på nätet. Det var mer entusiasm och optimism än insikt och realism som drev dem.
— Vi var naiva och såg bara framför oss att nu skulle vi få bestämma själva. Men det var inte fullt lika lätt som vi trodde, säger Marie-Christine.
De hade redan utvecklat en verksamhet tillsammans, med allt vad det innebar av samarbeten — med sjukhus, primärvård och ett antal kommuner. Det var en tid av nätverksbyggande. Det var också en tid av täta besök i politiska nämnder. Sjukvårdsdistrikt hit och hälso- och sjukvårdsnämnder dit. Och ett evigt bollande innan beslut skulle tas. Annette och Marie-Christine ville framåt och vidare. Politikerna ville vända på varenda sten. När deras förslag om akuta hembesöksbilar skulle utredas och mogna tröttnade de definitivt på tragglandet.
Trots bra jobb, hyfsad lön och nyligen förvärvad guldklocka sa de upp sig och marscherade i väg till den stora banken för att få ett lån till inköp av två vårdhem — med dålig beläggning. Deras enda möjlighet var ett köpa ett redan etablerat aktiebolag, resonerade de. Att starta något från grunden skulle kosta för många miljoner. Den stora banken lät sig dock inte imponeras av deras entusiasm och sa nej.
Då gick de vidare till den lilla banken. Fortfarande fyllda av tillförsikt redovisade de sin genomtänkta affärsplan som omfattade lokaler, organisation, verksamhet och ledarskap. Den lilla banken tyckte att det lät bra och de fick sitt lån. Vilket inte betydde att allt var frid och fröjd. Vårdhemmet drogs med dåligt rykte och i personalrummets väggar satt missnöjet kvar.
De första två åren tog de inte ut någon lön. Strategiskt tänkande fick dem att 2006 erbjuda kommunerna korttidsplatser inom psykiatrin, äldrevårdsplatser och demensplatser. Det året vände allt och framgången har inneburit att de har kunnat starta verksamheter från grunden. Det innebär till exempel att de kan välja sin personal.
— Vi är tydliga med att det viktigaste för oss är att de har rätt förhållningssätt. Bemötandet ska vara värdigt och varje boende ska ses som en individ. Det betyder att man inte duschar dem på löpande band och att det kan finnas olika önskemål om mattider, säger Marie-Christine.
Förmågan att hitta bra personer är en av deras styrkor.
— Med åren har vi lärt oss att se människors kompetens. Det är viktigt att hitta rätt medarbetare, och då menar jag inte framför allt de som har den formella kompetensen, utan rätt personer, säger Annette.
I dag har Annette och Marie-Christine 130 medarbetare anställda i sitt vårdbolag. Samtliga ser dem som ”ägarna”. Läkargruppen utgör inget undantag. Det känns ovant ibland. Som när de vid sina arbetsplatsbesök märker hur en och annan medarbetare bemöter dem lite högtidligt. De är fortfarande väldigt mycket Annette och Marie-Christine.
Vid varje start av en ny verksamhet är de med och ritar hur lokalerna ska se ut och hur de ska inredas. De skurar golv, köper möbler och sätter upp gardiner. Sedan lämnar de över till en vårdplatschef. På vårdcentralen i Örkelljunga, som är helt nybyggd och anpassad efter deras önskemål, heter chefen Mona Andersson.
— Det är roligt att ha två sjuksköterskor som ägare. De har samma synsätt som vi medarbetare och det är lätt att prata med dem, säger hon.
Pengarna har aldrig varit drivkraften. Inte nu heller. Det är tillfredsställelsen i att se något utvecklas och blomstra. ”Ett slags självförverkligande”, säger Annette. Det är att se möjligheterna i allting. Och så har de oftast roligt.
Om de inte hade trivts ihop hade de aldrig orkat fortsätta. De inspirerar varandra. Numera tänker Marie-Christine lite mer innan hon gasar och Annette släpper allt oftare på bromsen. Under sina snart tio år som delägare har de aldrig bråkat. De tror att det beror på prestigelösheten. Det där med att dela rättvist och ta ut löner som är tillräckligt höga är något som revisorn har påpekat vikten av. De måste ju trots allt tänka på pensionen. Även om den verkar ligga långt borta.
— Vi är inte färdiga på långa vägar. Det finns ständigt något projekt vi går och funderar på, någon idé som vi hoppas kan förverkligas. Vi gör det vi tycker är roligt och skiljer knappt på arbete och fritid, säger Marie-Christine.