Det är nästan lite magiskt, säger Marie Vikström, intensivvårdssjuksköterska i Umeå, när hon berättar om effekterna hon ser av taktil massage på patienter som har svår smärta. En patient som är orolig och har ont trots smärtlindrande läkemedel kan bli avslappnad och komma till ro med hjälp av mjuka händer som sakta stryker över huden.

Det finns numera flera studier som visar att taktil massage ger effekt på smärta, oro, andning, puls och sömn. Det har positiva effekter på barn och gamla, på stressade och demenssjuka, på intensivvårdspatienter liksom på personer med långvarig smärta som fibromyalgi. Att studera effekterna av taktil massage är populärt bland sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor när de ska göra examensarbeten.

Däremot saknas kunskap om de bakomliggande mekanismer som kan förklara effekterna av taktil massage och annan beröring. I både vetenskapliga uppsatser och populärvetenskapliga artiklar hänvisas slentrianmässigt till att ”oxytocin frisätts vid massage och beröring”. Det är ett påstående som saknar vetenskapligt stöd.

Sökningar i databaser efter studier som bevisar oxytocin-hypotesen ger inget resultat. Tvärtom finns flera studier som har kommit till motsatt resultat. Antingen har man inte kunnat se ökade nivåer av oxytocin i samband med massage eller också har man sett ökade nivåer även i kontrollgruppen.

Att en helt obevisad hypotes ändå cirkulerar som en sanning i artiklar och på webbsidor om taktil massage fick mig att ringa runt till ett tiotal forskare och experter för att fråga om de känner till några studier som stödjer oxytocin-hypotesen.

Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet. Han forskar på signalämnen och hormoner i hjärnan och säger att oxytocin-hypotesen är en vandringssägen som lever sitt eget liv i den populärvetenskapliga världen, men att det inte finns något vetenskapligt stöd för teorin.

En som har forskat på oxytocinfrisättning vid massage är Maria Henricson, sjuksköterska och fil dr vid högskolan i Jönköping. Hon kom fram till att taktil beröring av intensivvårdspatienter inte hade någon effekt på oxytocinet. ”Vad jag vet finns det inga studier, gjorda på människor, som mätbart bevisar att utsöndringen av oxytocin ökar vid taktil beröring/massage”, säger hon. Rolf Ekman, professor i neurokemi vid Göteborgs universitet, säger samma sak och påpekar att det är svårt att studera av flera skäl.

Siv Ardeby, barn- och distriktssköterska, som utvecklat och lär ut Taktipro-metoden, anser att beprövad erfarenhet ger stöd för att taktil massage fungerar, men att oxytocin-hypotesen inte är bevisad och att det sannolikt handlar om mycket mer komplicerade bakomliggande mekanismer.

Den som ändå hävdar att det finns stöd för att oxytocin utsöndras vid massage är professor Kerstin Uvnäs Moberg vid SLU, Statens lantbruksuniversitet. Det var hon som en gång i tiden lanserade teorin och som även har arbetat med att försöka få fram oxytocin-läkemedel.

Men inte heller Kerstin Uvnäs Moberg kan peka på vetenskapliga studier på människor som ger stöd för hypotesen. Det handlar inte om att oxytocin skulle frisättas i blodet, svarar hon, utan om speciella oxytocin-neuroner som påverkar vissa delar av hjärnan. Hon menar också att det inte finns något annat än oxytocin som kan ge de effekter man får vid massage, till exempel minskad aggression och ökad social förmåga.

En som ställer sig tveksam till oxytocin-hypotesen är sjuk­sköterskan Lenita Lindgren som började studera effekterna av taktil massage på intensivvårdspatienter vid Universitetssjukhuset i Umeå.

När hon såg att puls och blodtryck gick ner, att patienterna andades lugnare och kände mindre smärta, bestämde hon sig för att forska i de bakomliggande effekterna, men valde att titta på andra faktorer än oxytocinet.

I höst lägger hon fram sin doktorsavhandling som bygger på flera mycket intressanta studier av vad som händer i kroppen och hjärnan vid taktil massage. Hypotesen var att massage skulle öka den parasympatiska aktiviteten (lugn och ro-systemet) men resultaten visar att det framför allt sker en minskad aktivitet i det sympatiska nervsystemet, det som brukar kallas stressystemet.

I en studie utvärderades taktil massage med hjälp av funktionell magnetröntgen (fMRI). Resultatet visade att massagen aktiverade ett specifikt område i hjärnan som även påverkas vid glädje och välbehag. Hjärnregionen är en del av kroppens eget smärthämmande system och forskning tyder på att ökad aktivitet i det området kan förändra den känslomässiga upplevelsen av smärta.

Men är det då så viktigt att förstå de bakomliggande mekanismerna, att få vetenskapliga bevis för vad som händer i kroppen? Räcker det inte med att kunna konstatera att patienterna mår bra av taktil massage eller annan beröring?

Lenita Lindgren är övertygad om att det behövs vetenskapliga förklaringsmodeller och att forskning om hur det fungerar gör metoder som taktil massage mer accepterade att använda inom vården.

Inom smärtvården betonar alla som jag talat med betydelsen av att tro på patienten, att det bara är patienten själv som kan säga hur ont det gör. Patientens egen upplevelse av smärtan är också det man använder sig av för att mäta smärta med hjälp av Vas och andra instrument som vi berättar om på sidan 31.

Men alltför ofta blir patienter med framför allt långvarig smärta inte trodda inom vården. Det är en patientgrupp som känner sig missförstådd, illa behandlad och som kan få höra att inget är fel eftersom det inte syns på röntgen eller i provsvaren.

Ett forskarteam i Uppsala, med smärtläkaren Torsten Gordh i spetsen, har tagit ett stort steg på väg mot att synliggöra smärta genom att ta fram bildbevis på den smärta i nacken som whiplashskadade drabbas av. Förutom att patienterna inte längre behöver bli ifrågasatta kan det också skapa möjligheter till bättre behandling.

Så visst kan man slå fast att forskningen om de bakomliggande mekanismerna är oerhört viktig!