Marie Vikström har nyligen gått av ett tungt nattpass och kollegan Ulrica Almroth ska snart sätta på sig arbetskläderna när de kommer in på Östra station, en väldig glaskub med tvärbjälkar som ligger ett stenkast från deras arbetsplats. De har valt kaféet, med utsikt över den solglimrande rälsen, som träffpunkt. Det är lättare att prata öppet här. Risken för att de som i tidigare fall ska få bannor för att prata med pressen är dessutom mindre.

I mer än två års tid har de upplevt att det är för lite personal som deltar i det praktiska vårdarbetet. Blandade scheman, för lite återhämtning och stress har med tiden blivit vardag. Trots att det är en av de mest vårdtyngda avdelningarna i sitt slag är lönen för intensivvårdssjuksköterskor bland landets lägsta.

Situationen förvärrades hösten 2011 när åtta personer av olika anledningar lämnade avdelning­en. Den intensiva annonseringen som arbets­givaren då gick ut med resulterade inte i en enda anställning. Först under våren lyckades man anställa fyra personer, då ingångslönen höjdes till motsvarande det en intensivvårds­sjuk­sköterska med flera års erfarenhet har.

Marie Vikström, Ulrica Almroth och deras kolleger upprördes över att inte belönas på samma sätt. Ett halvår tidigare hade landstinget gått ut med löften om att specialistsjuksköterskor skulle premieras, utan att det på något sätt hade visat sig på lönen.

Allt det här finns beskrivet i ett datorskrivet brev som Ulrica Almroth lägger fram på kafébordet. Det och ytterligare ett brev skickades till politiker och tjänstemän i Västerbottens läns landsting i april, när måttet hade rågats.

Breven resulterade inte i så mycket mer än att tre oppositionspolitiker kom på besök. Sedan var det tyst.

I den stunden valde 16 personer att söka sig bort från avdelningen, tio av dem sa upp sig, varav en är Marie Vikström. Hon har fått flera jobberbjudanden från Norge, och funderar på att åka dit. Lönen är så pass bra att hon skulle kunna jobba tio dagar och sedan vara ledig i två till tre veckor.

När vi möts på kaféet ser hon närmast ut att komma direkt från semestern i sin mörkblå blus och trekvartsbyxor. Hon verkar konstigt nog utvilad, trots att enda andningshålet under nattpasset var en kort middagspaus. Därefter var det på nytt full fart ända tills benen värkte och huvudet kändes mosigt. Väl hemma på morgonen satte hon sig på balkongen med benen i höjdläge, en kopp te i handen och tänkte på hur skönt det var att äntligen få sitta ner.

Ändå är det med tungt hjärta hon valt att säga upp sig.

— Jag älskar mitt jobb och mina kolleger. Men till skillnad från många av de andra har jag vuxna barn och kan söka mig härifrån. Jag hoppas kunna bidra genom att sätta press på arbetsgivaren och landstinget, säger Marie Vikström.

Förutom ett stilla tangentbordsknatter från rummet vid entrén hägrar ett lugn över de gulfärgade korridorerna på intensiven. I två salar med sex vårdplatser vardera ligger de nedsövda patienterna bakom vita skynken. Vid en säng som nyligen blivit tom tvättar en sjuksköterska noggrant utrustningen med desinfektionsmedel. Bilden av en kaosartad arbetsplats kommer på skam, snarare andas den intensiv koncentration.

Patienternas tillstånd gör att bemanningen måste vara lika stor dygnet runt. För den decimerade personalstyrkan betyder det täta växlingar mellan dag, kväll och nattskift. Avdelningen är dessutom ovanlig på så sätt att den utöver kirurgi och medicin består av specialiteterna barn, trauma och neurokirurgi. Därtill rycker personalen ut vid hjärtstopp. I det längsta tänjer de på sig för att patientsäkerheten inte ska hotas.

Ulrica Almroth upplever att stressen ibland skapar en oro. Efter varje avslutat pass summerar hon arbetsdagen i huvudet, för att kontrollera att inga misstag begåtts. Det har hänt vid några tillfällen att hon vaknat upp mitt i natten med en känsla av att något viktigt missats, som varit så stark att hon behövt ringa in och dubbelkolla saken. Att patienternas liv hänger på en skör tråd utgör en stressfaktor i sig.

— Vissa glömmer man aldrig bort, som mamma gäller det särskilt när vi inte lyckas rädda barn och unga. Det ingår i jobbet, men återhämtningen måste bli bättre, säger Ulrica Almroth.

Uppsägningarna har nu fått verksamhetscheferna och landstinget att vakna. En handlingsplan ska lösa arbetsmiljöproblemen och landstinget har utlovat en löneökning på 7,5 procent för specialistutbildade sjuksköterskor. Det gäller även intensivvårdsavdelningarna i Lycksele och Skellefteå. Marie Vikström anser att sjuksköterskorna där förtjänar mer i lön, men personalen i Umeå borde värderas ännu högre eftersom de har bredare kompetens och får ta emot patienter från hela regionen. Därför har varken hon eller de andra som slutar ändrat sitt beslut.

Ulrica Almroth, som även är fackligt förtroendevald, menar att det är ett moment 22. En handlingsplan är nödvändig och bra, men arbetsmiljön kan bara bli bättre om fler anställs.

— För att kunna locka personal behöver vi vara en attraktiv arbetsplats med bra löner. Varför skulle någon söka sig till Umeå när det går att få samma lön och bättre arbetsmiljö alldeles i närheten?

Hon och Marie Vikström undrar varför det har tagit så lång tid för ansvariga att reagera. Verksamhetschefen Ritva Kiiski Berggren medger att beslutet om personalstyrkans storlek är flera år gammalt. Sedan dess har den medicintekniska utvecklingen förändrat karaktären och innehållet i intensivvården. Allt sjukare patienter kan tas emot.

Borde ni inte ha ändrat bemannings­målen utifrån den vetskapen?

— Man kan diskutera om den här frågan borde ha lyfts tidigare, men förändringarna har kommit smygande, säger Ritva Kiiski Berggren.

Hon säger sig göra allt för att landstinget ska skjuta till ännu mer pengar för specialistutbildade sjuksköterskor. Men Karin Lundström (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, svarar att landstinget i dagsläget inte har några planer på att höja lönerna med mer än 7,5 procent, och att fördelningen av löner dessutom är en verksamhetsfråga.

Det börjar bli dags för Ulrica Almroth att byta om till arbetskläderna, något hon gör med en viss optimism. Översynen av arbetstider och arbetsmiljö tyder på en god vilja från arbetsgivarens sida, tycker hon.

— Men det krävs mer än så för att vi ska känna oss uppskattade och vilja vara kvar.