Väl ur min psykos har inte jag tänkt så mycket mer på det, men nyfiket följt debatten om bältessängen. Jag vet ju att den finns där på min avdelning. Där jag kanske hamnar igen. En gång hörde jag om en patient som hade attackerat en vän med kniv för att den trodde att personen var invaderad av en utomjording. Som måste skäras bort. För det vill man ju. Man vill rädda sina vänner från aliens. Då känns det bra att bältessängen står där. Utifall att.

Men jag har läst en bok som heter Slutstation rättspsyk — en skakande skildring av kvinnor med ett svårt självskadebeteende. Och då dök den upp. Bältessängen. Den användes som ett hot. ”Om du skadar dig själv måste vi bälta dig så och så lång tid”, sa de. Vårdarna. Den blev en förhandlingsbar grej.

Egentligen tycker jag att både en djupt deprimerad person och en som har ett självskadebeteende lider av vanföreställningar. Jag menar, visst är de båda värdefulla och älskade? Det är inte en korrekt bild av verkligheten att man tror att man inte kan bidra ett skit till världen ens för någon.

Men i psykiatrin har personalen olika graderingar på sin ”knäppometer” och självskadepatienter tycker man tydligen att man kan ha någon sorts förhandling med. Men med psykospatienter går det inte att förutse vad de får för sig. Det går inte att sluta vara Jesus för att man blir hotad med bältesläggning, det är solklart.

Jag har aldrig någonsin i en vårdsituation upplevt att jag har blivit hotad av personalen. Men jag har mött andra patienter som pratar om tvång som de upplevt som skräckfyllt. Som efteråt inte förstår varför det användes eller kommer över det. Men jag har en förståelse för det tvång som använts mot mig när jag har varit mycket dålig. Jag inser i efterhand varför jag blev hämtad av polis och inlagd på LPT. Jag är inte rädd. Men om patienten är det, då är det ett avgrundsdjupt tillitsproblem.

När vi pratar om svåra etiska frågeställningar inom vården måste vi vara säkra på att vi pratar om samma saker. Debatterar vi en pryl, personalens säkerhet eller omsorg om patienter? Eller talar vi om hot, kränkningar och maktmissbruk? Jag tycker vi ska prata om tillit. Ytterst måste jag som patient i grunden känna att de som vårdar mig faktiskt vill mig väl.