Två är fler än en

Nytänkande. Två avdelningschefer som delar på ledarskapet. Tillsammans har de lyckats slå samman hemsjukvård och slutenvård, men det började med oro och intriger.

Det här är historien om en avdelning med två chefer som älskar sitt jobb och som ser medarbetarnas kreativitet som ett kvitto på att de är bra på det de gör. En framgångssaga — men med visst motlut i början.

Sparkraven hängde tunga över länssjukhuset i Kalmar när Ann-Caroline Lönnqvist och Annelie Gustafsson fick frågan om de ville dela på ledarskapet på enheten för palliativ medicin, där den palliativa vården på sjukhuset skulle slås samman med den lasarettsanslutna hemsjukvården.

De hade inte mycket chefserfarenhet att luta sig mot, men de hade sin nyfikenhet och sin lust att pröva något nytt. Och sparbetinget till trots — de båda avdelningscheferna trodde på idén. Samma sjuksköterskor och undersköterskor som vårdade patienterna på sjukhuset skulle fortsätta att vårda dem i hemmet under deras sista tid.

Det blev svårare än de hade tänkt sig. Omorganisering betyder otrygghet och missnöje. Sammanslagning av slutenvård och hemsjukvård betydde kulturkrock. Några var vana vid att vara besökare i patienternas hem och anpassa sig efter vad som gäller där. Andra hängde på sig en rock, gick in i en yrkesroll och följde de rutiner som präglar dagarna på en avdelning.

— Det var en stor förändring. En del av personalen bytte arbetsplats, andra fick nya arbetsuppgifter och nya kolleger. Arbetsklimatet blev ett annat. Vårt uppdrag var att skapa något nytt och oron var stor i början, säger Annelie.

De minns båda när det vände och Annelie får knottror på armarna när hon berättar om det. Plötsligt under ett personalmöte fick en undersköterska bara nog och ställde sig upp och sjöng: ”Rulla in en boll och låt den rulla?…” Alla som var med förstod direkt vad hon menade. Det var hennes sätt att sätta ner foten och uppmana till att sluta med skitsnack och intrigerande.

Alla ville ha en förändring. De båda avdelningscheferna insåg att de måste bli tydligare i sitt chefskap och efter ett möte med en gestalthandledare visste de vilken metod de skulle använda. Under ett års tid gick de i handledning. En coach kom till sjukhuset för att skugga dem och iaktta hur de agerade som chefer. Hon såg det mesta — som hur de placerade sig under arbetsplatsmöten. De lärde känna både sig själva och varandra under det året.

Ann-Caroline och Annelie kallar det för en häftig resa.

— Vi gick en utbildning i gestaltmetodik där ett av de första momenten var att sitta inför en grupp ensam på en stol och berätta vem man var och vad man varit med om. Det var jobbigt att lämna ut sig själv på det viset, och att sedan få höra på vilket sätt man berörde andra, berättar Ann-Caroline.

Alla fick berätta, lyssna och gestalta. Utlämnande och svårt, men också en viktig början på deras häftiga resa. Handledningen har gett dem verktyg att leda. Ann-Caroline har lärt sig att ta för sig mer. Annelie har lärt sig att lägga band på sig.

— Som sjuksköterska behövde jag inte vara så strategisk om jag hade åsikter om sådant som kom från ledningen. Jag kunde ge uttryck för mina åsikter på ett kraftfullare sätt, säger hon och skrattar.

De har jobbat mycket med ord. Uttryck som kommer från ledningen och som måste fyllas med mening. Bra bemötande till exempel. Vad innebär det egentligen? Hur gör man för att utveckla sitt bemötande? Och ännu svårare: Hur gör man när en kollega bemöter patienter och närstående på ett dåligt sätt. Arbetsgruppen pratar mycket om sådant som är svårt att föra fram.

— Kritik ska kunna leda till en förbättring för både patienter, närstående och oss själva. Vi försöker fokusera på det som är positivt, och i teamen tar var och en ansvar utifrån det den säger. Det är viktigt att samtala i jagform och att undvika allmänt tyckande, säger Ann-Caroline.

De har en princip för hur de gör om en medarbetare kommer till dem och klagar på någon annan. De vägrar att vara mellanhand. I stället erbjuder de sig att vara med när de inblandade pratar med varandra. De har en princip till: att ta upp problem innan de har utvecklats till konflikter. Innan de växer till något stort. Inget mer ”Rulla in en boll?…”. De ser som en av sina uppgifter att lösa knutar och få i gång dialoger.

För Ann-Caroline och Annelie innebär det delade ledarskapet att de vågar mer. Även om de tycker olika, och det gör de ganska ofta, har de samma syn på vad de vill uppnå med sitt ledarskap. Och de litar på varandra, tillräckligt för att våga vara ärliga om de reagerar på något den andra säger. När de möter sina medarbetare är de överens om vad som gäller. Dessutom — två chefer innebär större möjlighet till närvaro.

Ett av budskapen i gestalthandledningen är att varje människa är unik och att olikheter är en resurs. Ann-Caroline och Annelie har fått med sig övertygelsen om att alla medarbetare vill göra sitt bästa, och gör det utifrån sina individuella förutsättningar. På avdelningen är alla med i processgrupper med ansvar för olika utvecklingsområden: läkemedelshantering, hygien, nutrition, samtalsteknik. En grupp har till exempel inrett ett relaxrum. Ett litet andrum mitt i den långa korridoren som de förevisar stolt.

De frågar sig ofta hur de kan göra saker och ting annorlunda. Den dagen de slutar med det slutar de som chefer.

— Ta det här med utbildningsklinik till exempel. Det började med att en sjuksköterska kom in till oss och frågade om det skulle vara möjligt att ta emot fler studenter. Vi satte oss ner tillsammans och gjorde en plan. Sedan fick hon ta över organiserandet. Nu är vi en utbildningsklinik sedan två år tillbaka och får hur mycket uppskattning som helst, säger Ann-Caroline.

Numera är det få som slutar på avdelningen. Cheferna tror att arbetsstrukturen betyder mycket för trivseln och kreativiteten. På avdelningen planerar och utvärderar tvärprofessionella team veckans arbete varje måndag och torsdag. De har handledning, internutbildning och arbetsplatsträffar var 14:e dag. Och varje dag sitter de som har arbetat tillsammans ner i en kvart för att reflektera över dagen. Visst — det blir många möten. Men å andra sidan finns det alltid ett forum för att ta upp saker och ting. Innan bollar sätts i rullning.

Så allt är bara frid och fröjd vid enheten för palliativ medicin då? För dagen kanske, säger Ann-Caroline och Annelie. Men en struktur som deras måste ständigt underhållas.

— Det blir aldrig färdigt när det handlar om relationer. Det är viktigt att vi pratar och hur vi pratar med varandra. Vi har ramar för vårt arbete, men ramar måste man vara försiktig med — det går inte att vara på samma sätt mot alla. Ledarskap kräver varsamhet, säger Annelie.

Så här tycker cheferna om varandra
Annelie om Ann-Caroline:
Jag litar fullständigt på hennes magkänsla. Och när hon har bestämt sig har hon bestämt sig. Alla vet att när Ann-Caroline börja vandra fram och tillbaka över golvet då är det slutargumenterat.

Ann-Caroline om Annelie:
Hon är strategisk, rak och handlingskraftig. Vår logik fungerar på olika sätt. När vi ska räkna fram något gör vi helt olika, men vi kommer fram till samma resultat.

Och så här tycker medarbetarna:
Susanne Hansson, sjuksköterska
”Fördelen med att ha två chefer är att de är tillgängliga och att man alltid har någon att prata med. De är också nära verksamheten och vet när vi är stressade. Teamarbetet fungerar bra och vi är ett glatt och positivt gäng som stöttar varandra — trots att vi möter mycket sorg. Det är tillåtet att gå undan och säga att man inte orkar. Alla förstår. Arbetet underlättas av att vi får följa patienterna både här och i deras hem.”

Ann-Sofie Orneklint, undersköterska
”Det delade ledarskapet fungerar bra. Här fungerar teamen bra, klimatet är öppet och idéerna får flöda fritt. Det tycker jag är tecken på gott ledarskap. Liksom att vi görs delaktiga och känner att vi har frihet under ansvar. Den goda teamkänslan innebär att vi litar på varandra och känner oss trygga. Jag kan vända mig till vem som helst om jag har problem.”

Constance Skarsgård, läkare
”Jag har inte varit på någon avdelning där teamarbetet fungerar så bra som här. Alla professioner får använda och utveckla sina olika kompetenser så att det blir bra för patienterna. Cheferna är närvarande och har ett stort engagemang. De har en bra struktur för teamens arbete och de arbetar aktivt med kommunikation. Alla samarbetar bra – det är viktigt vid de frågeställningar som vi ställs inför.”

Ingrid Ersgård, sjukgymnast
”Jag minns hur omvälvande det var när avdelningen omorganiserades. Men det blev bra. Jag tycker om kombinationen mellan sluten– och öppenvård och att få jobba med samma patienter här och i deras hem. Jag tycker också om att alla deltar aktivt i teamarbetet – även läkarna. Möten, handledning och gemensamma utbildningar förstärker teamen. Det bästa med ledarskapet är att man alltid har någon att diskutera med. En av cheferna finns alltid här.”