I sommar har sjuksköterskor vid flera sjukhus protesterat i såväl medierna som i den övriga debatten mot besparingar, slimmade arbetsorganisationer och orättvisa arbetsvillkor. De har försökt att belysa olika problem utifrån sina egna erfarenheter. Sådana debattinlägg finns också inom socialtjänsten, där socialarbetare påtalat kvalitetsbrister och underbemanning.

Bristande patientsäkerhet och risker för att upprätthålla rättssäkra servicesystem för medborgarna är andra ämnen för diskussion och debatt. Om sjuksköterskor och socionomer tillsammans skulle skriva debattartiklar om nedskärningarnas konsekvenser för personer med funktionsnedsättningar och långtidssjukdomar skulle utsattheten kunna skildras ur olika perspektiv. Enligt min mening behövs det nu fler pennfäktare, det vill säga debattörer och opinionsbildare inom människovårdande yrken. Fler aktiva och etablerade pennfäktare skulle tillsammans kunna bryta tystnaden i olika frågor och skapa såväl ett förändrat debattklimat som samhällsförändringar. Tystnaden och resignationen kommer annars att bli förödande för välfärdsfrågorna i samhället. Mentaliteten som finns hos en del att ”någon annan” ska föra ens talan är också förödande. 



Jag tror att samtliga professionsutbildningar måste lyfta upp opinionsbildningens betydelse redan i de olika utbildningarna. Vikten av förebilder i samhällsdebatten är viktig och jag tror att pennfäktare kan lära av varandra men framför allt hjälpas åt att skapa en debatt om såväl problem som möjligheter inom de människovårdande yrkena.

Jörgen Lundälv
docent i socialt arbete,
Göteborgs universitet