”Vi vet var du bor”. Orden ringde i hennes öron när hon efter kvällsskiftet gav sig ut i mörkret för att åka hem. I vanliga fall hade sjuksköterskan Helene Donnelly gått den korta biten till bilen som stod parkerad utanför sjukhuset. I stället smet hon in på toa för att ringa sin pappa och be honom möta henne. Orsak: dödshot från hennes egna kolleger.

Utåt ser Staffords sjukhus i nordvästra England ut som vilket sjukhus som helst. När det öppnade på 80–talet var det toppmoderna akutsjukhuset en förebild inom den brittiska vården. 25 år senare hade det förvandlats till ett skräckkabinett. På bara några år vanvårdades över tusen patienter till döds i det som har kallats den värsta vårdskandalen i modern tid. Inte nog med att vården var så usel att den inte ens uppfyllde patienternas mest grundläggande behov, de anställda trakasserade såväl patienterna som varandra, särskilt dem som försökte slå larm.

Det var därför Helene Donnelly till slut inte vågade gå hem från jobbet ensam. Och det var därför hon grät när hon ett år senare vittnade inför myndigheterna om vad som egentligen skedde bakom sjukhusets röda tegelväggar. Det är en berättelse om hur ett sjukhus på alla nivåer, från högsta ledningen till personalen på golvet, tappade sin moraliska kompass i en livsfarlig jakt på effektivitet och pengar:

  • Receptionister, som inte hade någon medicinsk kompetens, fick göra den första bedömningen på akuten.
  • Svårt sjuka skickades hem för att sjukhuset skulle klara målet för väntetiden, max 4 timmar, på akuten. Patienter som redan var inlagda skickades hem för tidigt.
  • Sjuksköterskorna förfalskade siffrorna så att det skulle se ut som att de klarade målen.
  • Nyutexaminerade läkare lämnades ensamma på nätterna med svåra beslut.
  • Avdelningar var snuskiga och fulla med blod, använda nålar och smutsiga arbetskläder.
  • Patienter fick ingen hjälp att gå till toaletten och låg i sin egen avföring. Vissa var så uttorkade att de i ren desperation drack upp vattnet ur blomvaserna.
  • Oroliga anhöriga började turas om att vaka hos sina kära, bära dit mat och städa bort det värsta.

— Inte ens djur behandlas så illa, säger Helene Donnelly när Vårdfokus talar med henne.

Ta till exempel småbarnsmamman Kelsey Lintern som förlorade fyra anhöriga på mindre än två år, alla i samband med att de vårdades på sjukhuset: Hennes syster, morbror, mormor och hennes fyra dagar gamla dotter som skickades hem trots att hon var blå och hade svårt att andas själv. I samband med förlossningen höll Kelsey Lintern på att dö själv då personalen var på vippen att ge henne en spruta petidin som hon var allergisk mot. I sista sekunden lyckades hon stoppa den.

— Om en författare skulle ha skrivit en bok om allt som hände på Stafford, skulle ingen tro på honom. Det är för osannolikt, säger Colin Ovington.

När han rekryterades som omvårdnadschef låg dödstalen skyhögt över alla andra sjukhus i England och förtvivlade anhöriga brottades ner av polis när de försökte storma byggnaden. ”Min man drack ur en vas! Vart var ni då?” vrålade en kvinna när hon fördes bort.

Colin Ovingtons uppdrag var att lyfta fram en självklarhet som helt hade gått förlorad: att hjälpa patienterna.

— Människor dog inte på grund av glåporden, utan för att personalen försummade dem. Alla misstrodde varandra och den vård som gavs var förlegad, minst 20 år gammal, säger han.

Även Colin Ovington har fällt tårar över Stafford, över att komma till en arbetsplats där gamla och förvirrade människor lämnades ensamma, skrikande med svåra smärtor i dagar. Där svåra infektioner ignorerades och där en ung tjej med magont skickades hem med orden ”skyll dig själv” när det visade sig att hon var gravid.

— Jag har varit sjuksköterska i över 30 år och hade aldrig sett något liknande. Det är skrämmande att människor lät det hända, säger Colin Ovington.

”Håll käften!” ”Strunta i henne”. Den åldrade, multisjuka kvinnan hör inte vad personalen skriker åt henne där hon sitter dumpad i en rullstol längst bort i korridoren, ensam och livrädd. Men sjuksköterskan Helene Donnelly hör och går fram till den döende patienten som tittar upp, griper tag i hennes hand och håller den hårt medan hon viskar ”Ska jag dö nu?”. Några timmar senare gjorde hon det.

Den gamla kvinnan var inte den enda som dog rädd och förnedrad på Stafford, skandalen som briserade 2009 var kulmen på problem som hade funnits länge. När Helene Donnelly började på sjukhuset 2005 reagerade hon över hur patienterna behandlades och att personalen mobbade varandra. Sjukhuset är litet med låg personalomsättning så när det väl kom in någon ny, lärde sig den personen att bli likadan. Eller sade upp sig. Läkarna var få och oerfarna och främst upptagna med att hålla näsan över vattenytan. Bland sjuksköterskorna däremot utvecklades rena Flugornas herre, där en liten men stark grupp tystade dem som försökte reagera. Länge höll de även Helene Donnelly i schack.

— Det fanns ju inga bevis, det skulle ha blivit mitt ord mot deras, säger hon.

Men kvinnan som tynade bort i en rullstol blev vändpunkten. Kort därefter slog Helene Donnelly larm — och förvandlades från kollega till fiende.

Hur kunde det hända? Hur kunde ett helt sjukhus haverera? Hur gick det till när ”the angels became devils”, som en brittisk tidning sammanfattade sjuksköterskornas förvandling. Alla kontrollsystem brast och det var först när förtvivlade anhöriga hittade varandra som skandalen rullades upp. Flera statliga utredningar har försökt besvara frågorna som en hel nation ställde sig och slutsatsen i den mest omfattande är lika kort som plågsam: Pengarna blev viktigare än patienterna. Förre premiärministern Gordon Brown sänkte huvudet när han offentligt bad de anhöriga om ursäkt: ”Det som har skett är oförlåtligt”.

I jakten på förklaringar landar man i att det brittiska sjukvårdssystemet är starkt centralstyrt. National Health Service, en av världens största arbetsgivare, driver den offentliga vården och när möjligheten för sjukhusen att ingå i lokala, självstyrande enheter (foundation trusts) var det en statussymbol som de kämpade för att få. Tanken var att belöna bra sjukhus, men i Staffords fall fick det motsatt effekt. I sin iver att uppfylla kraven började siffror styra.

Personalstyrkan slimmades till det yttersta, särskilt bland sjukskötersk­orna, och olika mått på effektivitet infördes som till varje pris skulle hållas. Ingen skulle till exempel få vänta längre än fyra timmar på akuten, men eftersom det fanns för lite personal och vårdplatser, skickades patienter som behövde vård hem.

— Så fort någon kom in på akuten började klockan ticka och höll du inte målen kallade chefen in dig till samtal, säger Helene Donnelly.

Sjukhuset var så kört i botten att Colin Ovington fick ta till extraordinära åtgärder när han kom dit. 140 sjuksköterskor anställdes för att få bukt med personalbristen och se till att det alltid finns erfaren personal på plats. När det gäller omvårdnaden började man om från början och tog fram checklistor, kvalitetskontroller och en mängd rutiner som aldrig skulle behövas på ett annat sjukhus, men som krävdes här. Till exempel går sjuksköterskorna runt till sina patienter varannan timme för att se om de har allt de behöver, som vatten, rätt smärtlindring och tillgång till larmknappen. Sedan dokumenteras detta på papper som samlas in och gås igenom varje vecka.

Flera personer ur ledningen, däribland Colin Ovington, jobbar några pass i månaden i vården för att se att allt går rätt till. Satsningen har gett resultat och mortaliteten är nu nere på en normal nivå. Från att nästan inte ha några avvikelserapporter alls, eftersom alla blundade, tillhör Stafford nu de sjukhus som har flest.

— När jag kom var folk rädda. Nu uppmuntrar vi dem att säga ifrån när något går snett eller när de är underbemannade. För mig är det en avvikelse, säger Colin Ovington som inleder varje morgon med att gå igenom varenda rapport.

Viktigast av allt, sjuksköterskorna har befriats från affärstänkandet och får vårda igen.

Trots att kollegerna gjorde hennes liv till ett helvete är Helene Donnelly inte arg på dem utan anser att de var offer för en sjuk organisation. I dag har hon bytt jobb och reser även runt och föreläser i England om det som har hänt och hur man ser till att det aldrig händer igen. Helene Donnelly har gått från att vara bespottad, till att bli en nationell förebild.

— Jag är inte ute efter rampljuset, utan att uppmuntra sjuksköterskor att stå upp för det som är rätt. Kan jag uppmuntra en enda har jag lyckats, säger hon.

 

DETTA HAR HÄNT:
2005–2009 dog uppemot 1 200 patienter på grund av vanvård vid sjukhuset i Stafford i engelska Staffordshire. Huvudorsaken var sjukhusets jakt på att uppnå status som "foundation trust".

2007: Myndigheterna noterar oförklarlig mortalitet på sjukhuset. Julie Bailey, vars mamma dog på sjukhuset, bildar aktionsgruppen "Cure the NHS" och kräver en utredning av de höga dödstalen.

2008: Sjukhuset uppnår status som "foundation trust".

2009: Skandalen briserar när utredningen offentliggörs. "Det mest chockerande jag sett", sa Ian Kennedy, ordförande i vårdkommissionen, och beskrev situationen på sjukhuset som skrämmande och kaotisk. Ytterligare en utredning inleds för att svara på varför problemen inte upptäcktes tidigare och varför ingen gjorde något. 

2012-2013: Flera kampanjer startas i kölvattnet av skandalen, bland annat av sjuksköterskeorganisationen, RCN, och av flera organisationer som under paraplynamnet Safe Staffing Alliance kräver stopp för slimmade personalstyrkor.

Februari 2013: Francisrapporten släpps, den största utredningen som har gjorts och som innehåller hundratals vittnesmål från anställda och anhöriga, samt 290 förslag på åtgärder. Bland annat lagstadgad minimibemanning och att det ska vara brottsligt att dölja information om dålig vård.

Juli 2013: Två sjuksköterskor på Stafford förbjuds att arbeta inom vården. Ytterligare några väntar fortfarande på sina domar. Chefer har bytts ut men ingen ur ledningen har fått något straff. 

Augusti 2013: Hela sjukhuset stäms av ett brittiskt arbetarskyddsorgan. Den ovanliga åtgärden kommer i efterdyningarna av ett dödsfall 2007, då en diabetespatient dog när personalen glömde att ge insulin.

November 2013: Skandalen har påverkat hela den brittiska vården och regeringen säger ja till nästan alla åtgärder i Francis-rapporten. Vårdpersonal ska kunna dömas till fängelse för avsiktlig vanvård och ledningen ska inte bara kunna ställas till svars för sina finansiella resultat utan även vårdens standard. I april ska enny nationell hemsida redovisa bemannning och kompetens på alla sjukhus. Däremot blir det ingen lagstadgad minimibemanning.


Källor:

Francis R. Report of the Mid Staffordshire NHS foundation trust — public inquiry. 2013.

Berwick D. A promise to learn – a commitment to act. Improving the safety of patients in England. 2013.

Rutberg H. Lärdomar av engelsk vårdskandal – undermålig vård ett resultat av ledningens brist på patientfokus. 2013.