”Vi kan mer än vi tror”

Stödet från kollegerna är räddningen när det blir stressigt, nytt och svårt. Här berättar fyra färska sjuksköterskor hur det gick med jobbstarten.

När vi sågs senast på Röda korsets högskola i Stockholm sken solen och det luktade nyutslagen vår. Det var någon månad kvar till examen och första riktiga jobbet som sjuksköterska.

Nu, när Anders Salomonsson svarar på mobilen, är han ute på barnvagnspromenad i regnet. Den här hösten arbetar han halvtid på en akutvårdsavdelning på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och är föräldraledig på halvtid med sonen Gusten.

Jobbstarten har gått bra, berättar han.?

— Jag hade ingen illusion om att jag skulle kunna allt och att dagarna skulle löpa problemfritt. Det har varit jättestressigt, det är underbemannat och extremt mycket att göra. Men jag trivs väldigt bra och får bra stöd från kollegerna.

När Vårdfokus i somras skrev om introduktion och om att vara ny i yrket berättade Anders Salomonsson och hans studiekamrater om förväntningar och farhågor inför jobbstarten. Ansvaret lockade och skrämde. Skulle kunskaperna från utbildningen räcka till? Skulle det finnas folk att fråga?

Fredrika Torell var rädd för att inte komma ihåg allt hon lärt sig. Men nu, som sjuksköterska på Stockholmsgeriatriken på Sabbatsbergs sjukhus, har hon upptäckt att hon kan mer än hon trodde och när hon inte kan frågar hon om råd.

Kollegernas bemötande har stor betydelse för en nykomling, berättar Therese Oskarsson, som arbetar på beroendeakuten i Stockholm. Hon kan känna sig nervös och osäker i nya situationer, men blir trygg av kollegernas återkoppling. Det kan handla om att bekräfta hennes tolkning av diffusa symtom på abstinens eller stötta henne i mötet med våldsamma drogpåverkade patienter.

Före jobbstarten var Suzanne Lindberg rädd för att introduktionen skulle bli för kort. Mycket riktigt kastades hon ut i verkligheten och in i första jobbet som sjuksköterska inom hemsjukvården. Eftersom hon har erfarenhet som undersköterska gick det ändå bra. Hon känner lättnad över att äntligen få ha eget ansvar över patienterna och att det är upp till henne att få saker att hända.

Tryggheten i yrkesrollen växer varje gång du får bekräftat att du gjort något rätt. Ibland räcker det med en klapp på axeln från en uppmärksam kollega.

— Om jag är väldigt stressad och en kollega som jobbat lite längre säger ’nu ser du väldigt stirrig ut i ögonen, ta det lugnt Anders, det ordnar sig’, då blir jag lugnare, säger Anders Salomonsson.

Han tror på sig själv och litar på att utbildningen gett honom de rätta verktygen. Men en sak är han dålig på, erkänner han:

— Att ta de där rasterna som jag egentligen vet att jag behöver.