För mig känns det som att vi någonstans tappat fokus på vår huvuduppgift, och inte bara vi sjuksköterskor utan även arbetsgivaren.

Det känns som att det är oklart vad våra arbetsuppgifter är och att det är stor skillnad på vad sjuksköterskan och arbetsgivaren beräknar för tidsåtgång för uppgiften.

Vi gör lite olika. En del sjuksköterskor tänjer sig och arbetar till och med gratis! (Läs ”plusflexar”) Några knäcks och blir sjukskrivna, andra slutar arbeta inom sjukvården, några frilansar, några går ned i tid och några försöker tappert och ambitiöst engagera sig i olika projekt på arbetsplatsen för bättre arbetsrutiner. Några blundar och gillar läget eller resignerar och går till jobbet och gör vad de hinner under parollen ”ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon”.

Jag tror att vi måste påminna oss om vår främsta uppgift, omvårdnad. Att kartlägga vilka omvårdnadsbehov våra patienter har samt vilka risker det finns för ohälsa, just omvårdnadsbehovet är ju anledningen till all inläggning på sjukhus.

Alla som läggs in på sjukhus i Sverige läggs in för att de har ett omvårdnads- och/eller observationsbehov. Undersökningar, operationer och medicinering kan ju annars ske polikliniskt på mottagningen. Ett gott omvårdnadsresultat är således huvudmålet för inläggningar och därför bör det finnas en chefssjuksköterska på alla sjukhus som ansvarar för och leder det arbetet, undervisar, utvecklar, underhåller och förbättrar våra omvårdnadsrutiner för en god och säker vård.

Sjuksköterskans jäktiga, komplexa och splittrade arbets­situation behöver också organiseras bättre. Många gånger behöver allt arbete göras nästan samtidigt vilket ställer enorma krav på simultan- och prioriteringsförmågan hos sjuksköterskan. Om inte sjuksköterskans omfattande arbete organiseras bättre snart, så fortsätter sjuk-sköterskebristen/flykten och vårdskadorna att öka.

Tack för ordet och good luck out there. 


Tina Westberg

Hjärt- och pacemakersjuksköterska på Visby lasarett