På Nockebyhöjdens äldreboende flyttar de boende in via den stora huvudentrén. När de är döda och flyttas härifrån sker det på samma sätt. Inget skjutsande genom några gömda kulvertar — utan med värdighet och genom samma huvudentré.

— Tänk att det är en så stor sak när vi föds, och så när vi dör — då finns vi liksom inte. Det sker i tysthet, säger sjuksköterskan Nausikaa Pietsch.

Nockebyhöjden i Bromma utanför Stockholm drivs av en ideell förening och omfattar ålderdomshem, gruppboende med demensinriktning och sjukhem. Så snart en boende flyttar in på sjukhemmet påbörjas den tidiga palliativa vården. Det är en aktiv vård som här innebär att stödja de funktioner de boende har kvar, eller till och med att väcka funktioner som har varit slumrande.

Även om behoven inför döden ser olika ut för olika människor har vi en sak gemensamt: vi vill leva tills vi dör.

— För inte så länge sedan tog några ur personalen med sig en grupp rätt sjuka patienter ut i snön och kastade snöbollar. Tänk vilken glädje som spreds och så mycket annat än krämpor de fick att prata om, säger Hans Nyrén, också han sjuksköterska på Nockebyhöjdens sjukhem.

Både han och Nausikaa Pietsch har arbetat här länge. Det har de flesta, personalomsättningen är minimal. Tack vare god bemanning och hög kompetensnivå har de privilegiet att kunna se till alla boendes individuella behov. Empatisk förmåga står högt upp på listan av önskade egenskaper vid nyanställningar.

— Vi vill att våra medarbetare verkligen förstår vad empati innebär. Vi värderar hur de pratar om människor, vilket handlag de har, vilket tonfall och om de visar respekt. Här knackar vi på dörren innan vi går in till en boende, och vill någon sova länge får de sova länge. Vi ska anpassa oss efter de boendes individuella rutiner. Genom att vi har så god bemanning har vi möjlighet att göra det, säger Nausikaa Pietsch.

De ser en sviktande människosyn i samhället omkring sig. För mycket räknande, statistik och ekonomi. För mycket tal om bristande resurser och för mycket undanskuffande av gamla människor. På Nockebyhöjden betyder äldreomsorg möten mellan människor, och sjuksköterskorna ser som en av sina uppgifter att förmedla vikten av empati och närhet till undersköterskorna. 15 minuter varje dag ägnas åt reflexion.

På sjukhemmet finns en geriatriker som tar sig tid, fokuserar på här och nu — och som lugnar. Till exempel genom att berätta att man även inför slutet har rätt att bestämma hur man vill ha det. Vid brytpunktssamtalet, som hålls i ett tidigt skede, får de boende frågan hur de vill leva sin sista tid. Om de vill till akuten om något inträffar till exempel. Det vill de flesta inte och på sjukhemmet klarar de allt — utom fallfrakturer.

Nausikaa Pietsch och Hans Nyrén har suttit vid många dödsbäddar och har lärt sig att döden oftast är lugn och fridfull. Mycket sällan är den ångestfylld. Det händer, säger de, även hos dem att gamla dör ensamma. Det finns till och med de som vill ha det så. Själva är de inte rädda för döden längre. Inte sin egen heller. Däremot för att dö på ett dåligt sjukhem. För sådana finns ju. Men att de båda är trygga betyder inte att rädslan inte existerar bland personalen på Nockebyhöjden.

— Rädslan finns här också. Men till dem som är osäkra på vad de ska prata om vid en dödsbädd brukar jag säga att man inte behöver prata. Det kan räcka med att hålla handen. Eller att spela musik som man vet att den boende tycker om, säger Nausikaa.

Hon berättar om maken som stod orolig vid sin hustrus dödsbädd och kände sig osäker på vad han skulle göra. Nausikaa visste att det var en kulturell familj och gav honom Viktor Rydbergs Tomten att läsa högt. Han läste i två timmar och det blev hans sätt att klara vakandet vid hustruns säng.

Både Hans och Nausikaa återkommer till hur viktigt det är att känna de boende. Att veta vilka de är i livet och vad de tycker om och inte tycker om är en förutsättning för att kunna ge en god vård i livets slutskede. Hans berättar om den gamle mannen som hade så mycket obearbetad sorg i sitt liv och så mycket dåligt samvete.

— De gånger jag har sett dödsångest hos en person som ligger på sitt yttersta — det är när de bär på mycket obearbetade saker, säger han.

Oftast handlar det om relationen till barnen. Det mest smärtsamma för den döende är när barnen inte kommer. Då måste personalen vara extra närvarande. Det känns svårt att se den sorgen, säger de. Ibland ringer de till anhöriga och säger: ”Det vore fint om ni kom”. Eller ännu mer konkret: ”Er mor känner sig övergiven — hon saknar sin familj”.

På sjukhemmet i Nockeby är den medicinska behandlingen en självklarhet och basen i den palliativa vården. Om inte smärt- och ångestlindring fungerar, fungerar inget annat heller.

Nausikaa och Hans har lärt sig att se när slutet närmar sig. Deras kompetens omfattar förmågan att förstå vad som håller på att hända med patienten och att utifrån det fatta rätt beslut om vilken omvårdnad som behövs. Det kräver utbildning och erfarenhet, men också lugn och gott omdöme. Och närvaro. En förutsättning för den goda vården är att de varje dag kan följa hur de boende mår.

— Läget kan förändras snabbt och vi måste hela tiden följa med i vad som sker. Att se och vara på plats är vad det handlar om, säger Nausikaa.