Tisdagen den 5 februari beslutar chefsläkarna på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Huddinge om stabsläge. Då har patienter väntat på akutmottagningarna i över ett dygn utan att få hjälp. Snart fylls medierna med svarta rubriker om kris på akutmot-tagningar i hela landet. Det larmas om att patientsäkerheten är i fara, att erfaren personal slutar, om brist på sjuksköterskor, undermåliga lokaler och patienter som får vänta alldeles för länge.

På sjukhuset i Västervik har man åtminstone löst en del av de problem som andra akut­mottagningar i landet brottas med. Vi åkte dit en vanlig fredagsförmiddag och möttes av — lugn. Sjuksköterskorna Raina Bagger och Abdelmajid Jelili försäkrar dock att lugnet är tillfälligt och att det faktiskt är patienter i nästan varenda undersökningsrum.

Men lokalerna är stora och rummen välisolerade. Akuten är både tillbyggd och ombyggd alldeles nyligen och det har gjort stor skillnad för arbetsmiljön. De fräscha och ändamålsenliga lokalerna gör att arbetet flyter bättre och underlättar för både personal, patienter och anhöriga.

— Förut var det trångt och slitet. Det var till exempel bara ett draperi som skilde traumarummet från sjuksköterskeexpeditionen, berättar Raina Bagger.

Undermåliga lokaler är en av anledningarna till akutsjukvårdens kris. Många av landets akutmottagningar är inte anpassade till att ta emot så stora patientflöden som det är nu. På Danderyds sjukhus utanför Stockholm är akuten byggd för att kunna ta emot 35 000 patienter per år — men det kommer 90 000. Och så ser det ut på många akuter. Nedslitna, trånga lokaler där det är svårt att bedriva en patientsäker vård.

Sammanlagt tar landets akutmottagningar emot omkring 2,5 miljoner besök per år och patienttrycket ökar stadigt. Så ser det ut även i Västervik. Från att ha ökat med 2—3 procent per år fick man plötsligt ta emot 7 procent fler patienter 2011 och 10 procent fler 2012 jämfört med året innan.

— Det ökade patientflödet tillsammans med mer avancerad teknik gör att vi skulle behöva fler sjuksköterskor, allra helst skulle vi vilja ha specialistsjuksköterskor med kompetens inom akutsjukvård, säger verksamhetschefen Karl Landergren.

Dagtid arbetar fyra sjuksköterskor, nattetid bara två. Ett önskemål är att få åtminstone en sjuksköterska till på varje pass. I Kalmar har landstinget nyligen gjort en tillfällig förstärkning av akuten med 10,75 sjukskötersketjänster för att klara av det ökade patienttrycket.

— Det är jättebra att de har fått förstärkning, men vi skulle verkligen behöva det här också. Vi har svårt att hinna ta rast och är på gränsen till vad vi klarar av. Även här börjar vi oroa oss för att det ska gå ut över patientsäkerheten, säger Raina Bagger.

Att anställa fler vore inget problem för det är inte som i Stockholm eller Sörmland där det är brist på sjuk­sköterskor. Här är det många sökande när det någon gång blir en tjänst ledig på akuten. Men det är inte så ofta för personalomsättningen är låg och hälften av sjuksköterskorna på akuten har arbetat mer än tio år.

— Det är en stor styrka att det är så många erfarna, det ökar patient­säkerheten, säger Abdelmajid Jelili, som är biträdande avdelningschef och kom till Västervik från Stockholm för ett par år sedan.

Han tycker att det är mycket som går lättare och smidigare på ett litet sjukhus. Alla hjälper varandra och lojaliteten är stark. Det är brakommu­nika­tion både inom avdel-ningen och gentemot övriga delar av sjukhuset.

En av de stora svårigheterna på många akutsjukhus är att patienterna blir kvar länge på akuten eftersom det inte finns tillräckligt med vårdplatser på andra avdelningar eller för att det brister i samarbetet med kommunerna så att det tar tid att hitta plats för den som behöver fortsatt vård.

— För oss är det enkelt att ta kontakt med en vårdavdelning eller ringa kommunsjuksköterskan och vi har sällan problem med att hitta platser för patienter som behöver slussas vidare, säger Abdelmajid Jelili.

På hans bord ligger ett fullklottrat schema för nästa arbetsperiod. Här finns fortfarande önskescheman där var och en fyller i när de vill arbeta. De flesta jobbar efter poängmodellen och beroende på vilka arbetspass man väljer ger det också en viss arbetstidsförkortning.

Ändå arbetar de flesta mer än sin schemalagda arbetstid. Det beror på att det inte går att få tag på vikarier så när det fattas personal vid sjukdom eller när det är hög belastning skickas sms till de anställda med förfrågan om de kan gå in och jobba extra.

På schemat skriver var och en också in sina ansvarsdagar. Det är tid för arbete i olika utvecklingsgrupper som nästan alla är engagerade i. Det handlar ofta om gränsöverskridande projekt för att lösa gemensamma problem. Raina Bagger och en kollega jobbar bland annat i en mindre grupp som tittar på varför det har blivit så många fler barn som söker akut. Tillsammans med personal från rådgivningen 1177 och från sjukhusets barnavdelning diskuterar de varför det ser ut som det gör och hur det ska hanteras.

— Vi arbetar mycket med förbättringsarbete och det finns ett enga­gemang både från oss anställda och från ledningen. Vi upplever att det är lätt att få kontakt med våra chefer och att de lyssnar till våra åsikter. Fast hur de sedan beslutar är förstås en annan sak, säger hon.

På dörren till personalrummet hänger en affisch med inbjudan till det årliga AT-spexet på sjukhuset. Den sociala sammanhållningen är stark och det ordnas fester, utflykter och kulturella evenemang. Det har gjorts teaterresor både till Stockholm och London och nyligen hade akutens och ambulansens personal en maskerad med Hollywoodtema.

— Vi har gemensamma fester två-tre gånger per år och då är det tre personer som bildar festkommitté, ordnar allt och bestämmer vad det ska vara för tema, berättar Abdelmajid Jelili.

Raina Bagger fyller på och berättar om promenader, bad i badtunnor och utflykter till Ullared. Just nu planeras en vårresa till Paris. Det är inte så kompli­cerat att få till det, någon sätter upp en lapp och de som vill hänger på.

Några timmar efter att vi gått har bilden av den lugna akutmottagningen förändras helt och hållet. Ambulanserna rullar in en efter en och väntrummet fylls på till sista lediga stol. Det blir en tuff helg för personalen som jobbar och på söndagskvällen kan ingen gå hem när de egentligen ska. Några kommer inte ifrån förrän klockan två på natten, fyra timmar efter att de egentligen skulle ha avslutat sina pass.

— Vi vänder hela tiden ut och in på oss själva för att klara det, men de perioder då det är lugnt här blir allt kortare och numera är det stressigt nästan jämt, säger Raina Bagger på telefon några dagar senare.

Även i Västervik är personalen pressad, men kanske har de ändå så många goda faktorer i sitt arbete att de klarar stressen bättre än sina kolleger runt om i landet. Men nog skulle de behöva vara fler. Även i Västervik.