Åtalades för dataintrång

Anklagad. Misstänkliggjord, utpekad och betraktad som en brottsling — men till sist friad. Då kom nästa smäll. Arbetsgivaren ville att hon skulle sluta.

När Anna Granström kommer hem från jobbet en kväll i mars förra året och slår på de lokala tv-nyheterna får hon veta det hon länge fruktat: En sjuksköterska i Norrbotten åtalas för dataintrång i patientjournaler. Sjuksköterskan är Anna själv.?

”Jag började grina. Tänkte att det får inte vara sant. Jag kände mig utpekad som en brottsling trots att jag visste att jag inte gjort något fel.”?

Det här är Annas historia om hur hon felaktigt blev misstänkt och åtalad för dataintrång. Men hon är inte ensam. Landstingen har skärpt logg­ranskningarna av journalsystemen och gör betydligt fler polisanmälningar nu jämfört med för två år sedan. Siffror som Vårdfokus tagit fram visar att minst 56 vårdanställda i landsting och regioner polisanmäldes 2012.?

Över hela landet utreds sjuksköterskor för misstänkt dataintrång trots att de i många fall bara gjort vad de trodde var rätt.

Det finns en betydande gråzon och många fallgropar, som gör att även erfaren personal riskerar att göra fel. Anna är en av dem.?

Hon blev legitimerad sjuksköterska 1990 och har arbetat på vårdcentralen där hon bor, framför allt som ambulanssjuksköterska. Anna har alltid älskat sitt arbete trots att det tidvis varit tufft. När hon blev fackligt engagerad i Vårdförbundet 2004 var det en turbulent tid med besparingar, omorganisationer och konflikter.

Efter några år fick Anna nog av de ständiga konflikterna om scheman, arbetstider och arbetsmiljö. Hon avsade sig sitt fackliga uppdrag, slutade gå in i diskussioner och började fundera på att göra något annat. Hösten 2010 sökte hon ett halvårs tjänstledighet från februari och planerade att åka och jobba i Norge under en tid.

I mellandagarna sitter hon i telefonrådgivning när vårdcentralens chef kallar henne till ett samtal. Anna konfronteras med att hon vid flera tillfällen ska ha gått in i journaler för patienter som hon inte haft någon vårdrelation till. Det gäller både Vas, landstingets digitala journalsystem som används vid vårdcentralen, och Ambulink, som används inom ambulansen.

Anna blir chockad av anklagelserna och förstår inte vad hon kan ha gjort för fel. ”Vårdcentralens chef påstod bland annat att jag olovligt varit inne i journaler när jag satt i telefonrådgivningen, men det händer ju ganska ofta att en patient ringer och frågar efter provsvar och att man inte antecknar varför man öppnat just den journalen”.

Förutom sina ordinarie arbetsuppgifter som sjuksköterska vid ambulansen och vårdcentralen var Anna även ansvarig för förrådet av narkotiska läkemedel. För att kunna kontrollera åtgången av läkemedel stämde hon av det mot patientjournalerna och hon hade behörighet som superanvändare i Ambulink för att kunna gå in i alla journaler. Det vänds nu emot henne och hon påstås ha gjort ett stort antal olovliga inloggningar i Ambulink.

När Anna påbörjar sin tjänstledighet i februari har hon fått veta att det blir polisutredning och i maj 2011 blir hon kallad till förhör. Under den här tiden pratar hon inte om det som hänt med sina arbetskamrater inom ambulansen. ”Jag skämdes och trots att jag visste att jag inte hade gjort något fel kändes det fruktansvärt jobbigt.”

I oktober 2011 ska Anna komma tillbaka från sin tjänstledighet, men några dagar innan ringer chefen vid vårdcentralen för att säga att det nog inte är lämpligt att hon börjar jobba. Hon erbjuds att gå hemma med lön i väntan på beslut om åtal.

När alla polisförhör är gjorda får Anna och hennes advokat tillgång till förundersökningsmaterialet och kan gå igenom de påstått olovliga inloggningarna. ”Då förstod jag hur vansinniga anklagelserna var för ingenting stämde. Jag kunde visa att jag vid alla tillfällen hade haft anledning att öppna journalerna”.

Huvudregeln i patientdatalagen är att vårdpersonal bara får läsa en journal om man deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete. Det kan handla om kvalitetssäkring, uppföljning eller tillsyn av verksamheten.

I Annas fall handlade det vid ett par tillfällen om att hon ville följa upp patienter som hon transporterat i ambulans för att se om hennes insatser varit riktiga. Vid ett annat tillfälle arbetade hon i telefonrådgivningen när en patient sökte vårdkontakt för egen del och samtidigt frågade efter provsvar som gällde hennes minderåriga dotter.

Tiden går. Anna blir allt mer orolig och vantrivs med att bara gå hemma och vänta. Med stöd från Vårdförbundet förhandlar hon med arbetsgivaren om att få börja arbeta igen. Hon blir erbjuden att börja var som helst i Norrbotten, men inte på vårdcentralen där hon har sin tjänst. Det går hon inte med på och i december får hon till sist komma tillbaka på villkor att hon inte arbetar med telefonrådgivning eller i ambulansen eller gör något där hon måste ha tillgång till journaler.

Under hela den här tiden känner Anna allt mer att hennes arbetsgivare vill ha bort henne från arbetsplatsen. Många gånger funderar hon över om det bästa vore att helt enkelt säga upp sig.

Så kommer den där dagen i mars när hon via tv-nyheterna får veta att hon åtalas för dataintrång. Det innebär att hon stängs av från arbetet i väntan på rättegången. Det är en påfrestande period för hela familjen. I början av maj 2012 hålls rättegången och den 31 maj kommer tingsrättens dom. På tolv sidor går rätten igenom anklagelserna punkt för punkt. Inte i något fall finner man att Anna skulle ha gått in i journalerna olovligen. Dessutom konstaterar tingsrätten att det saknas ett lokalt regelverk kring rätten att ta del av uppgifter. Åtalet ogillas i sin helhet.

Anna friades, men det finns flera exempel på sjuksköterskor som fällts för dataintrång. Det har handlat om personer som av nyfikenhet och privat intresse tjuvkikat i kändisars, exmakars eller bekantas journaler. Det är ett brott. Men frågan är hur man ska hantera den gråzon som finns så att vårdpersonal inte riskerar att ställas inför rätta när de bara gör sitt jobb?

På Vårdförbundet i Norrbotten sitter förbundsombudsmannen Gun Lundström med flera ärenden som gäller medlemmar som blivit misstänkta för dataintrång. Hon upplever inte att det är någon som läst journaler av ren nyfikenhet, men tycker att reglerna är otydliga. ”Det är inte acceptabelt att man ska bli polisanmäld när man bara gör sitt jobb”, säger hon.

Landstinget i Norrbotten har sett över sina riktlinjer de två senaste åren, berättar säkerhetschefen Anders Öhlund. Personal har utbildats och verksamhetscheferna har blivit mer noggranna med loggranskningar. Det viktigaste är att varje avdelning har tydliga arbetsrutiner och anvisningar för journalhanteringen, säger Anders Öhlund, men håller med om att det finns en gråzon.

Det kan till exempel uppstå problem för dem som har tjänster där de öppnar väldigt många journaler. Och hur gör en anställd som vill följa upp hur det gick för en patient? Enligt patientdatalagen får man bara gå in i en journal om man har en vårdrelation till patienten, så när upphör den vårdrelationen?

Bland de ansvariga för it-säkerheten på landstingen, som Vårdfokus talat med, är det en allmän uppfattning att det finns en gråzon och att lagen inte alltid är tydlig. Genom lokala regelverk och rutiner och bättre information till personalen försöker man klara ut vad det är som gäller på varje enskild arbetsplats.

Samtidigt är det viktigt att alla misstänkta dataintrång utreds. ”Det är en förtroendefråga, patienterna måste kunna lita på att sekretessen bevaras”, säger Anders Öhlund i Norrbotten.

Anna firade den friande domen med champagne på kvällen. ”Jag var så lättad och glad över att jag fått upprättelse och skulle få gå tillbaka och jobba”, berättar hon.

Men det var inte över än. Inte på långa vägar.

När Anna kallas till personalchefen för landstingets primärvård tillsammans med Vårdförbundet tror hon att det är för att diskutera hur hon ska kunna återgå till sitt arbete på bästa sätt. Men i stället säger personalchefen att han tycker att domen är felaktig och att landstingets jurister inte delar tingsrättens bedömning. Han förklarar att de saknar förtroende för Anna och att det bästa vore om hon säger upp sig mot ett avgångsvederlag. På inrådan av Vårdförbundet gör Anna inte det.

Nästa steg blir att landstinget skickar en uppsägning av personliga skäl åtföljd av en punktlista med påståenden som bland annat handlar om att Anna är ett arbetsmiljöproblem och att hon kränkt och hotat sina chefer.

När Gun Lundström läser listan med det som läggs Anna till last kan hon konstatera att det är svepande anklagelser som inte är skäl nog för uppsägning. ”Det var gamla händelser och saker som var grundade på lösa rykten”, säger hon.

”De påstod bland annat att jag hade kallat en chef för lögnaktig och manipulativ”, berättar Anna. I efterhand uppfattar hon det som att landstinget har haft koll på henne sedan många år tillbaka och bedömt henne som en ”bråkig” person för att hon tagit strid om problem på arbetsplatsen.

Med stöd från Vårdförbundet bestrider Anna uppsägningen, men känner samtidigt att det inte längre är möjligt för henne att kom-ma tillbaka till sin arbetsplats. Tillsammans kommer de fram till att om Anna får 32 månadslöner plus ob-ersättning kan hon gå med på att sluta om hon får säga upp sig själv.

De lokala parterna för diskussioner med central nivå för att få juridisk rådgivning och från Vårdförbundets sida är man efter en central tvisteförhandling beredd att driva ärendet till Arbetsdomstolen om Anna själv vill. ”Men landstinget insåg väl att deras skäl för att säga upp Anna inte höll, så de gick med på kraven”, berättar Gun Lundström.

I december 2012 avslutar Anna sin anställning på egen begäran. Hon får 32 månadslöner plus ob-ersättning. Hon är friad från alla misstankar om dataintrång och kan gå rakryggad genom det lilla samhälle där hon bor. I dag vikarierar hon som sjuksköterska i kommunen.

Självklart önskar hon att inget av allt detta hade hänt. Självklart saknar hon sitt arbete på ambulansen. Men trots att den här tiden varit tuff har den också lärt henne mycket. ”Jag vet att jag är starkare än jag någonsin trodde, men ensam hade jag aldrig orkat. Jag hade inte klarat det utan stödet från facket och särskilt från Gun.”