Miljön gjorde Stina lugn

Nedtonat. För den svårt demenssjuke personen är det inte stimulans som saknas. Tvärtom. En avskalad inredning, hög personaltäthet och lugn minskar oron och gör att tvångsåtgärder inte behövs.

Ibland uppstår konflikter även på vård­boendet Midskogen 1 i Luleå, grannar går inte ihop eller någon är högljudd och stör de andra. Då försöker personalen lugna och hålla dem en bit ifrån varandra. En av de boende, vi kallar henne Stina, kan ha oroliga stunder, går fram och tillbaka och känner på dörrar, men snart sitter hon i fåtöljen och småpratar igen.

Stina kom från en enhet med många boende i olika skeden av sjukdomen, vilket ofta skapar konflikter. Alla intryck gjorde henne stressad; hon plockade sönder madrasser och kläder, ropade och störde de andra. Det kunde ibland bli riktigt stökigt, till och med handgemäng. På Midskogen 1 tas de allra sjukaste om hand och inredningen ska lugna, inte oroa. Milda ljusa nyanser och knappast någon utsmyckning alls kan för den oinvigde tyckas sterilt och torftigt, men för den demenssjuke är det precis det som behövs. Oro, plockande och aggressivitet hos de boende kommer ofta av den frustration som infinner sig när de inte förstår och inte kan kommunicera. Då ger en sparsmakad miljö lugn.

Teamet använder kvalitetsregistret Beteende­mässiga och psykiska symtom vid demens, BPSD. På de månatliga träffarna registrerar de symtom och svårighetsgrad, utvärderar vad som har fungerat och bestämmer om en annan lösning behövs. De gör också en åtgärds- och bemötandeplan för varje boende, som visar vilka områden undersköterskorna ska jobba särskilt med. Bra, anser undersköterskan Malin Johansson.

— Det är inget tyckande längre.

Med kvalitetsinstrumentet kan vi mäta resultat, säger hon.?Med hjälp av det kunde personalen se att arbetssättet fungerade för Stina; efter en månad i den nya miljön hade lugnet infunnit sig. Och trots sjukdomens fortskridande har hon fått sitt tal tillbaka efter att tidigare bara ha tigit eller ropat. Att hennes grannar är i ungefär samma skede av sjukdomen underlättar, skiljer det mycket blir det lätt konflikter.

Personalen tar god tid på sig att lära känna en ny boende. De pratar med anhöriga och läser levnadsberättelsen som ger viktig kunskap om liv, vanor och önskemål.

— Alla somnar inte klockan 22 och sover hela natten. En man vaknade alltid klockan fyra; han hade varit bagare i hela sitt liv och alltid gått upp då, berättar sjuksköterskan Mari Timmonen.

De anhöriga ser också att mamma eller pappa slappnar av och uppskattar lugnet.

— Det är viktigt att vi har de anhöriga med oss och att de förstår vad vi gör och varför. Om en boende vill gå i nattlinne hela dagen eller klär av sig naken, pratar vi med dem om hur vi ska göra. Det kan vara svårt för anhöriga att förstå att personen som alltid har varit noga med utseendet tappar intresset. Vi försöker hitta en lösning som de kan acceptera och som den sjuke känner sig bekväm med och inte tvingad till — det leder bara till oro och aggressivitet, säger undersköterskan Malin Johansson.

Dusch, tandborstning och blöjbyte kan vara problematiskt. Bäst går det om personalen har gott om tid och kramar den boende i stället för att hålla fast.

— När orden har tappat sin betydelse håller vi om, stryker på handen, dansar — jobbar med hela kroppen. För dem som uppskattar det sjunger vi, berättar Mari Timmonen.

När möjligheten att använda tvångsåtgärder upphörde för tre år sedan, blev vården av personer med demens en större utmaning. Den knepiga frågan om hur man ska förhindra att någon går ut ensam och inte hittar hem har här lösts med kodlås på ytterdörrarna och synlig kod. När de boende kommer in efter en promenad med personal, säger de ”vad lugnt och skönt det är här”.

Under sommarhalvåret vistas både boende och personal ofta i trädgården och planterar blommor och plockar bär. Tomten är stor och Midskogen 1 har en egen låst uteplats i anslutning till avdelningen. Dörren dit är då oftast öppen och de boende kan gå in och ut på egen hand. Vintertid med snö och halka är det svårare. Då är den inglasade vinterträdgården med blommor och fåglar i bur ett uppskattat utflyktsmål.

Alla boende har en personlig bricka fäst i kläderna. Med den kan de alltid gå in i sitt eget rum men inte till grannen. Den egna dörren är alltid öppen inifrån, modell hotellås. När en dörr öppnas går ett larm till undersköterskorna som ser varifrån det kommer.

Rörelselarm används om det behövs och larmar då så fort personen kliver ur sängen. Det är en begränsningsåtgärd, vilket betyder att beslut ska tas i teamet, dokumenteras och utvärderas kontinuerligt. Rummen är ljudisolerade för att de boende inte ska störa varandra.

Teknik i all ära, men personaltätheten är avgörande. Boendet har tio platser fördelade på två enheter med fem boende på varje. Dagtid finns alltid två undersköterskor i tjänst på varje enhet och nattetid en undersköterska per enhet. De arbetar över gränserna och har alltid koll på båda enheterna. Sjuksköterskan har ansvar för två vanliga äldreboenden förutom Midskogen 1.

När det inte räcker med en lugn och vilsam miljö och den närhet och trygghet som personalen ger, använder de läkemedel. När Bosse flyttade in var han väldigt aggressiv och tålde inte att se andra människor, vilket vållade stora problem. Eftersom han inte sov fick han både lugnande och sömnmedel. Efter en stunds lirkande brukade det gå bra. En undersköterska satt inne hos honom hela tiden, det minskar ofta behovet av medicinering. De tvingar aldrig, ger inte injektioner eller gömmer medicin i mat.