Varför ville du skriva den här boken?

— Jag kände att Hermans liv var för intressant för att inte berättas. Jag ville att alla skulle få träffa den här fascinerande människan och samtidigt få en naken inblick i hur det kan vara att leva som bipolär med svåra tvångstankar.

Herman drar ju in sina vänner i allt möjligt, blir du aldrig trött på honom?

— Jo, jag kan bli trött på honom i bland, framför allt när han är väldigt intensiv och jag har mycket att göra på annat håll.

Det är sällan någon ifrågasätter hans upptåg, varför är det så, tror du?

— Folk på stan som hamnar i vägen för hans framfart vågar nog helt enkelt inte. Svenskar brukar ju inte lägga sig i vad andra gör, framför allt inte när det handlar om en ganska bestämd och hetsig person.

Har vänskapen med Herman ändrat dina värderingar på något sätt?

— Jag ser nog på psykiskt sjuka människor på ett annat sätt. Bara för att någon på stan beter sig som en komplett galning betyder det inte att personen är knäpp. Nästa stund kan han eller hon vara både charmerande, intelligent och välfungerande.

Du skriver utlämnande, vad säger Herman själv om att finnas i bokform?

— Hur många kan säga att de är så intressanta att någon vill skriva en hel bok om dem? Det kan han. Så ser han på det.