De nationella riktlinjerna för mödrahälsovård lyfter fram våld i nära relationer som ett folkhälsoproblem. Men gravida tillfrågas inte rutinmässigt överallt i landet av mödravården om sina erfarenheter av våld. 


— Att inte ställa rätt frågor, inte se, inte höra, inte agera och inte rapportera till myndigheterna kan ses som ett svek, säger barnmorskan, lektorn och doktoranden Hafrún Finnbogadóttir.



Hon har via fokusgruppsintervjuer undersökt sexton barnmorskors medvetenhet och erfarenheter av familjevåld bland gravida i södra Sverige. Flera av dem visade sig ha erfarenhet av de allvarliga konsekvenser som familjevåldet kan innebära för mor och barn. Dit hör låg födelsevikt där orsaken troddes vara stress, tidig förlossning och även fosterdöd. Misshandeln upptäcktes ofta först efter förlossningen.



Det kom tydligt fram i fokusgrupps­intervjuerna att inte alla barnmorsk­orna visste när de var skyldiga att rapportera misstankar om våld och bara några av dem hade någon gång gjort det. Nästan ingen mindes att de fått någon utbildning om våld under graviditet. De önskade stöd från arbetsgivaren, till exempel i form av tydliga riktlinjer och en handlingsplan vid identifiering av en våldsutsatt gravid kvinna. 


Som hinder mot att fråga om våld nämnde de saker som att partnern var med på alla besök, risken att störa sin relation till den gravida kvinnan eller partnern, rädsla för att själv bli utsatt för våld och brist på egna kunskaper till exempel i att ställa rätt frågor. I diskussionerna kom de fram till att frågorna inte skulle vara så stigmatiserande om alla gravida tillfrågades. 



Barnmorskorna kände att det behövdes mod för att fråga. Ibland var det lättare att trots misstanke låta bli för att slippa ta hand om eventuella konsekvenser, eftersom de inte hade någon tydlig handlingsplan. 


— Intervjuerna visade tydligt att det är att svika både kvinnan och det oskyddade, ofödda barnet att undvika frågor om kvinnors erfarenhet av våld under graviditeten. Men för att kunna agera behöver barnmorskorna tillräcklig och kontinuerlig utbildning i ämnet, skrivna riktlinjer och handlingsplaner. De måste också kunna få professionellt stöd då de identifierat en våldutsatt gravid kvinna, säger Hafrún Finnbogadóttir.