Ulrica Nilsson drar sig inte för att säga vad hon tycker. Makten hon fått som nybliven professor tänker hon inte bara lägga på forskning. Hon vill lyfta sjuksköterskorna. Längst in i ögonen gnistrar något livsfarligt. Det har byggts upp under alla åren på golvet som specialistsjuk­sköterska i anestesi. Hon har sprungit på oräkneliga larm, ena gången till akuten vid trauman och andra gången till kejsarsnitt, hon har sövt de yngsta och de äldsta, när de varit som mest nakna och utlämnade. Samtidigt har hon forskat och forskat. Kvällar och helger har gått åt i åratal. Bredvid sig har hon sett andra, lika kompetenta och säkra sjuksköterskor, behandlas som om de inte hade samma värde som läkarna. Nu vill Ulrica Nilsson använda sin position på Örebro universitet till att förändra.

Sjuksköterskornas skyltar är en symbolfråga för henne. Sjuksköterskorna ska inte längre bara heta ett förnamn, när läkarna har både för- och efternamn. ”Anders, sjuksköterska” räcker inte därför att det inte står ”Anders, läkare” på kollegans skylt. Tituleras läkaren med båda namnen ska detsamma gälla sjuksköterskan. När hon började efterforska varför studenterna vid sjuksköterskeutbildningen hade skyltar med bara förnamn fick hon höra att det var av säkerhetsskäl. Ingen patient skulle kunna kontakta dem i efterskott.

— Det handlar inte om det! Det här handlar om två saker: värde och makt. Läkarstudenterna har både förnamn och efternamn på skyltarna. Om det vore en säkerhetsfråga så behöver de också skyddas. Jag kan jämföra det med flygbranschen, som också har en hierarki och där många flygvärdinnor är kvinnor. När jag flög nyligen presenterades piloterna med både förnamn och efternamn, och sedan flygvärdinnorna med förnamn. De kallade det också en säkerhetsfråga.

Hon startade en facebook-grupp med studenterna för att debattera liknande problem och uppmärksammades då på att läkarstudenterna fick reseersättning till 100 procent till sina praktikplatser medan sjuksköterskestudenternas resersättning utgör 30 procent. Det visade sig att alla studenter får samma ersättning från universitetet, men läkarna ersätts för resten av kostnaden från landstinget.

— Det är inte acceptabelt! Då fostras våra sjuksköterskestudenter från början in i att läkarna är mer värda.

Ulrica Nilsson drar sig inte för att ta tag i synen på sjuksköterskan, som hon menar beror lika mycket på hur de i det egna kollektivet ser på sig själva.

— Sjuksköterskorna har satt sig i baksätet frivilligt. Vi måste kliva fram själva. Jag håller brandtal för mina studenter och uppmuntrar dem att vara stolta och ta plats i teamet. Jag är besviken över att vi inte kommit längre. Redan Florence Nightingale sa att omvårdnaden inte är underställd medicinen. Vi har nästan gått tillbaka, det är obegripligt. När jag började arbeta som sjuksköterska fanns det Sophiasystrar och Rödakorssystrar. Ingen satte sig på dem.

Hon tror att en orsak till tillbakagången är den långvariga diskussionen som handlat om vad omvårdnad är. Dragkampen mellan olika falanger ledde bitvis till ett förlöjligande av det egna forskningsområdet. Den diskussionen vill Ulrica Nilsson sätta punkt för. Hennes egen avhandling handlar om musikens effekt före och under operation och om hur den kan lindra smärta postoperativt. I omvårdnad ryms både kvalitativ och kvantitativ forskning, kliniska patientnära frågor liksom filosofi och teori.

Hon vill lyfta sjuksköterskornas position och är full av förslag:

  • Vi måste få fler specialistutbildade sjuksköterskor, med utökat yrkesansvar och skälig lön. Vem vill till exempel låta sitt barn bli behandlat av en läkare som inte är specialist? Det vill ingen, vilket självklart gäller sjuksköterskan också.
  • Vi ska ha omvårdnadsansvariga i sjukhusledningarna.
  • Vi måste våga sticka ut hakan och säga som det är. Patientens vård består till 60–70 procent av omvårdnad, men det vet inte allmänheten. De tror att det alltid finns en läkare till hands.
  • Studenterna är vår framgångsfaktor. De har lyckats införa 24 000 kr som ingångslön på vissa ställen.
  • Vi omvårdnadsforskare och sjuksköterskor måste delta i den politiska och massmediala debatten.

Som omvårdnadsprofessor har hon också utsetts till vice ordförande på den medicinska fakulteten. Hon berättar historien om hur läkarna där började kalla henne ”Nilsson”, och skrattar gott. Inte tänkte de på att det är en av professorns hjärtefrågor; att varje sjuksköterska har ett för- och ett efternamn.