Hur överlevde du?
— Sjukdomstiden varade i ett och ett halvt år och var tung att mäkta med; ovissheten och skräcken hos oss båda och att samtidigt vara mamma. Efter min mans död måste livet fortsätta. Det var en svår balansgång att hinna med allt, att överleva och bearbeta sorgen över att ha förlorat min livspartner. Själv hittade jag inget skrivet av någon i samma situation, det var därför jag började blogga.



Hur pratade du med barnen?

— När min man skulle opereras första gången frågade sonen: ”Kommer pappa att dö nu?” Då insåg jag att han förstod lika mycket som jag. Barnen och jag kunde möta det tillsammans, en viktig lärdom. Vi försökte vara i nuet, packa ryggsäcken och gå ut i skogen när vi fick lust med det.


— Sonen har inte gråtit utan i stället blivit arg på småsaker som att snubbla på en sten. Dottern har haft lättare att uttrycka vad hon känner. Det är sköna stunder när de kan sätta ord på sina känslor. Jag har talat om för barnen att jag behöver gråta emellanåt, ”så här ser sorg ut”. Det kan vara en hjälp för dem även som vuxna. Att jag har en pedagogisk utbildning har underlättat.



Vad betyder skrivandet för dig?

— Det hjälper mig att sätta ord på sorgen. Många hör av sig och berättar att texterna på bloggen ger dem styrka och hopp, det känns värdefullt. 



Hur ser ditt liv ut nu?
— Det har tagit en ny vändning. Jag föreläser, främst om barns behov, en bortglömd del i vården. Det är nog svårt att vara vuxen och anhörig, ännu värre är det för barnen som blir osynliga.