Jag ser ibland hela systemet underifrån och träffar män-niskor som hjälper mig, folk som jobbar inom psykiatrin och socialtjänsten. Människor med psykisk ohälsa är den mest utslagna gruppen i vårt samhälle. Undersökningar visar att denna grupp lever upp till 15 år kortare än den övriga befolkningen och också är den grupp som har det allra sämst ekonomiskt.

Jag undrar då om tanken är att de som jobbar med oss tunga och jobbiga fall också ska ha en lön som ”matchar” oss, det vill säga dem som de möter i sitt arbete? 
Sjuksköterskor inom psykiatrin är faktiskt ett bristyrke. Är det för att det på en sorts samhällelig nivå inte är betraktat som ett arbete som man behöver vara särskilt kompetent för? Förstår man inte hur svårt det arbetet egentligen är?

De som hjälpt mig bäst är folk med anspråkslösa titlar som är djupt cementerade i den svenska sjukvården. Många är gamla i gården och har sett trender komma och gå och olika populära diagnosers uppgång och fall. De var med när man skulle prata om allt hela tiden till att man nu inte alltid ska diskutera trauman direkt i alla fall. Ett tag skulle man inte medicinera i onödan, sedan skulle man medicinera det mesta, en tid skulle man jobba i små decentraliserade enheter, för att sedan centralisera allt, och så vidare och så vidare.

De här människorna har kunskap och erfarenhet från en massa fall som de har sett passera och lärt sig vad som verkar funka och inte. De har någon sorts fingertoppskänsla som inte alltid går att förmedla eller är enkelt att lära ut. De bryr sig om sina patienter, men de går inte under själva, de har humor och har efter många år sett och hört det mesta.

Jag vet inte hur de lär sig det här. Men jag vet att de borde ha en lön som ”matchar” deras insatser i samhället. Ärligt — att jobba som chef på ett stort företag, där de flesta människorna är välutbildade, mår bra, är handplockade efter kompetens och motiverade att göra sitt jobb — med för det mesta nöjda, tacksamma och friska kunder — har ibland lägre svårighetsgrad och fordrar faktiskt ibland både mindre kompetens och mindre ansvar. Att jobba på ställen där alla som söker hjälp är sjuka och behöver omfattande hjälp med allt från att laga trasiga barndomar till att få en kraschad ekonomi på fötter efter svåra förluster kan vara mycket, mycket svårare.