Vi betraktar gärna oss själva i medicinska termer och håller på att överlåta våra känsloliv till experterna. Det anser Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

— Diagnoser ger förklaringar, bekräftelse och chans till behandling. Men ökningen av diagnostiseringen är så stor att det är viktigt att tala om riskerna, säger hon.

Karin Johannisson pekar till exempel på risken att arbetsgivare ser diagnoser, som adhd och Aspergers syndrom, som en anledning att sortera bort personer.

— Redan nu har Arbetsförmedlingen utvidgat sin funktions­hinderkod och omdefinierat den till begreppet ”anställbarhet”, vilket innefattar allt från bristande flexibilitet till övervikt och dålig hygien.

Karin Johannisson berättar om forskning från Linköpings universitet som visar att ökningen av vad som anses vara funktionshinder har varit dramatisk. 1992 var 10 procent av inskrivna arbetslösa kodade som funktionshindrade av Arbetsförmedlingen. 2011 var andelen drygt 25 procent. Hon tycker att det är anmärkningsvärt och ser det som ett uttryck för att arbetslivet kräver allt mer, och för att allt fler inte lever upp till kraven.

— Kraven är så höga att fler och fler kanar ut i diagnoser och arbetslöshet. De får helt enkelt inte plats.

Hon är rädd att privilegierade, begåvade och högpresterande barn till sist utgör en sorts mall som alla barn bedöms utifrån.

Att press och stress leder till psykisk ohälsa är inte något nytt. Karin Johannisson har gått igenom patientarkiv och läkares statistik och funnit att det finns ett samband mellan sådant som depression, koncentrationssvårigheter och nervositet (kanske det vi i dag kallar hyperaktivitet) och stora samhällsförändringar.

— Att tvingas göra allt mer på allt kortare tid har alltid alstrat sjukdom och det är ju heller inte konstigt att människan reagerar på sådant med ångest och trötthet, eller med över­aktivitet.

Hon anser att vi måste fråga oss vem som tjänar på diagnostiseringen. Kanske är det de som säger sig kunna erbjuda en lösning som tjänar mest.

— Inte för att jag vill vara konspiratorisk, men tänk så många som vinner på att vi är missnöjda med våra kroppar, med oss själva som föräldrar, som partners eller som arbetskraft. Makten sätter normen för hur vi bör vara och normen blir allt snävare. Det skapar ohälsa, säger hon.