Det var en minst sagt ovanlig anmälan som polisen i Luleå fick ta emot i mars förra året. Landstinget i Norrbotten misstänkte att en stor del av de anställda vid Arvidsjaurs hälsocentral hade tagit emot svarta pengar från patienter för att utfärda friskintyg. Pengarna skulle ha gått till personalens fest- och fikakassa, enligt Jan Lundberg, personalchef för primärvården i Norrbotten.

”Vi ser mycket allvarligt på det här. Vi vill ha en brottsutredning för att slå fast om någon är skyldig”, sade Jan Lundberg till lokaltidningen och menade att det fanns tre möjliga brottsrubriceringar: förskingring, bedrägeri och trolöshet mot huvudman.

Två månader senare kom beslutet från åklagarmyndigheten i Luleå: Utredningen lades ned. Ingen hade gjort sig skyldig till brott, landstinget hade inte lidit någon ekonomisk skada och ingen arbetstagare hade haft till uppsåt att skada arbetsgivaren.

Det läkarna och sjuksköterskorna hade gjort var att utfärda friskintyg på kvällstid, eftersom landstinget ansåg att vårdcentralen inte skulle ge den servicen på dagtid. Det var frivilligt att betala och de pengar som kom in användes till personalens utbildningsdagar och fika. Inget gick ner i personalens egna fickor.

Men historierna om hur de anställda festade upp patientavgifterna var redan vitt spridda, inte bara i Arvidsjaur, utan i hela landet. Allt medan den skandalomsusade personalen mådde sämre och sämre.

”När det var som värst ville jag inte ens gå till Ica och handla”, berättar en sjuksköterska.

Att förundersökningen lades ned, att hanteringen av friskintyg hade gjorts med verksamhetschefens godkännande och enligt landstingets regelverk, var det bara lokaltidningarna och Vårdfokus som skrev om. Personalen krävde en ursäkt av landstinget, inte för själva polisanmälan, utan för det sätt som det hela hade skötts på och för de uttalanden som gjorts om skuldfrågan redan innan polisutredningen startade.

— Alla har mått så fruktansvärt dåligt, det är ofattbart hur en arbetsgivare kan kränka sin personal så oerhört. Det var som att luften gick ur oss totalt, säger Lena Laestander, en av 13 sjuksköterskor som valde att sluta på vårdcentralen under förra året.

Men riktigt hur hårt personalen tog det som hände verkar inte ha gått fram till landstingsledningen.

— Jag har svårt att se vad vi skulle be om ursäkt för, vi var tvungna att utreda det här juridiskt, säger landstingsdirektören Mats Brännström.

Han menar att det som hände var djupt olyckligt för alla, men att det var mediernas fel att frågan blev så stor. Nu hoppas han att alla kan lägga det åt sidan för Arvidsjaur har viktigare problem att ta tag i.

Och just det kan han ha rätt i. För polisanmä­lan var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Långvariga arbetsmiljöproblem hade redan tidigare fått sjuksköterskor och läkare att säga upp sig i en strid ström. Sammanlagt 13 sjuksköterskor har lämnat vårdcentralen under 2013. I dag hankar man sig fram med hjälp av korttidsvikarier och stafettpersonal. Det är ingen bra lösning, medger verksamhetschefen Anna Kaltenegger.

— Att inte ha fast personal kostar jättemycket, säger hon.

Och för de få fast anställda som är kvar innebär det ständig introduktion av vikarier och att de själva får springa fortare.

Bosse Lundmark har jobbat som sjuksköterska på vårdcentralen i 20 år. Den här dagen ger han influensasprutor på löpande band. Trots att det varken funnits tid för lunch eller kaffe ser han glad ut och skämtar vänligt med patienterna som slår sig ner på stolen framför honom för att få sin spruta. Han känner nästan alla. Vaccinationstiden är 13-16, men klockan hinner passera 18 innan kön har betats av.

— Även om vi har det jättetufft nu försöker vi ändå ta hand om patienterna på bästa sätt. Det är det viktigaste, säger han.

Nästa förmiddag hittar vi Bosse på läkarmottagningen där han har hoppat in som koordinator. Marit Nilsson, som satt där tidigare på morgonen, har fått åka i väg med en av de två ambulanserna för att hämta en patient med hjärtproblem tillsammans med en annan sjuksköterska. Läkarmottagningen fungerar även som akutmottagning och ska vara bemannad med minst sju sjuksköterskor, men rätt ofta är fyra av dem borta när båda ambulanserna är ute på uppdrag.

Telefonerna ringer hela tiden samtidigt som Bosse försöker fylla i journaler och hålla koll på vilka rum som är lediga och vem som ska arbeta med vad. En vikarie frågar var hon ska slänga riskavfall. En läkare behöver en sjuksköterska till ett undersökningsrum och Bosse ropar tvärs över korridoren: ”Mia, kan du ta ett ögontryck!”

Mia och Marianne är två pensionerade sjuksköterskor som arbetar den här dagen. De är 66 och 71 år och vill helst inte hoppa in och jobba, ändå har det blivit många arbetspass den senaste tiden. ”Dom har det svårt, man får ställa upp”, säger Mia snabbt innan hon skyndar i väg.

Bosse har inte hunnit få någon kafferast den här dagen heller och nu ser det ut som att även lunchen är hotad. Båda ambulanserna behöver köra till sjukhuset i Piteå med patienter och han måste åka med en av dem. Det är en resa på tre timmar tur och retur. Undersköterskan Malin, som är under utbildning till sjuksköterska, får ta över som koordinator. Men hon behöver också ha lunchrast, så då kommer Maria från barnavårdscentralen in tillfälligt. Ytterligare en läkare vill ha ett prov taget — omgående. Strax, säger Bosse, och förklarar att han bara ska lämna över, men att han nog hinner ta blodprovet om en liten stund.

I somras lämnade Vårdförbundet in en anmälan till Arbetsmiljöverket som gjorde en inspektion i september och kom med svidande kritik. Stress, hög arbetsbelastning, sjuksköterskebrist, oklara arbetsuppgifter, otillräcklig arbetsledning. Med hot om vite kräver man omfattande åtgärder av landstinget.

— Trots att arbetsmiljöproblemen varit kända länge anser vi att man inte har jobbat med det. Det är ett allvarligt tecken att så många slutar, säger Katarina Johansson, ordförande för Vårdförbundet i Norrbotten.

I dag är flera av de 21 sjukskötersketjänsterna vakanta. Av sex läkartjänster finns bara drygt en fast anställd. Dessutom slutar cheferna på löpande band — eller sjukskrivs. Just nu är verksamhetschefen Anna Kaltenegger ensam kvar med ansvaret.

— Det är ett extremt läge här och det har inte blivit bättre när vi har fått dåligt rykte. Vi har mycket svårt att rekrytera, säger hon.

Att locka med bättre lön, eller bra villkor, tycks omöjligt. Efter flera år med röda siffror är det samlade underskottet 30 miljoner och framöver väntar bara fortsatta sparbeting. 2012 sparades drygt två sjukskötersketjänster bort och nu vill landstinget delvis ersätta sjukskötersk­or med undersköterskor i ambulanserna.

Så tycks den onda spiralen bara fortsätta nedåt. Ansvaret faller tungt på landstingsledningen och landstingsdirektören Mats Brännström säger att han håller med Arbetsmiljöverket om beskrivningen av de problem som finns.

— Hälsocentralen måste få den ledningsresurs som behövs och vi måste rekrytera sjuksköterskor och läkare, säger han.

Men hur det ska gå till, när man inte ens lyckas behålla den personal som finns, har han svårare att svara på.