Det var tyst ganska länge men så tog Sven-Erik ett djupt andetag, såg mig i ögonen och sade:

”Kan du berätta för mig vad det är för mening med det här?”

”Det här?” undrade jag.

”Ja, det här!” Han gjorde en gest som inbegrep honom själv, rummet vi satt i och också något som verkade sträcka sig utanför rummet.

”Jag vet att jag ska dö, jag är inte rädd för att dö och jag undrar varför jag inte får dö nu. Hundar får ju dö när det är dags, eller hur?”

”Varför vill du dö nu?” frågade jag.

”Jag vet inte ..., vet inte hur jag ...”

Det var tyst en lång stund igen och sedan frågade jag:

”På vilket sätt tycker du att sjukdomen har på­verkat dig?”

”Hur menar du då?”

”Är det något som har förändrats sedan du blev sjuk, något som försvunnit?”

”Ja, visst är det så men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det ...”

”Försök!”

”Ja, det har nåt med glädjen att göra.”

”Vad är det du brukade bli glad av förr?”

”Ja, jag har alltid varit nyfiken på nåt sätt ... och så har jag varit stark och tyckt om att vara ute ... det är jag som har lärt alla barn och barnbarn i familjen att åka skidor och skridskor och att uppskatta naturen. Vi har tagit med dem på utflykter, jag och min fru, grillat korv och så... Nu orkar jag ingenting längre och när jag ser mig själv i spegeln tror jag knappt att det är jag som står där, så mager och grå har jag blivit.”

”Det vet jag att många tycker är svårt, att kroppen förändras och humöret också.”

”Jaså, du säger det, så jag är inte ensam då, om att vara en dysterkvist.”

”Nej, det är du inte, verkligen inte.”

”Du säger det... Ja, vi har många vänner, jag och min fru, vi har rest mycket och... vi har haft det så bra, men nu är det ingenting som intresserar mig längre, i dag kan inte ens sporten få i gång mig (ler lite).”

”Ingenting, säger du, är det ingenting som känns lock­ande, inte på något sätt?”

”Nej, ingenting av det vanliga i alla fall. Mat och dryck lockar inte och jag orkar inte träffa folk som vi gjorde förr. Tänk vilka middagar vi har haft! Det vore helt otänkbart i dag! Vi hade alltid en massa planer också, jag och min fru, om resor och om trädgården, vad som skulle förberedas för nästa säsong och vilka ny­förvärv vi skulle våga oss på. Nu är det inte alls lockande att planera, vi ska ju inte fortsätta tillsammans längre. Hon ska leva vidare och jag ska dö... det här måste vara svårt för min fru, outhärdligt för henne också, tror du inte det?”

”Jag vet inte, har du frågat henne vad hon tänker?” ”Nej, vi pratar inte så mycket med varandra längre, det är inte heller som förr... (suckar djupt). Jag förstår inte att det har blivit så här! Och jag förstår egentligen inte varför jag blev sjuk, jag menar jag har alltid skött mig och, som sagt, varit stark. Ja, jag vet att det inte finns några garantier, men ändå, det känns orättvist på nåt sätt... jag hade aldrig tänkt att jag skulle dö nu!”

”Känner du dig deprimerad?” frågade jag. Sven-Erik tänkte efter.

”Nej, det gör jag faktiskt inte, jag tror inte att jag är deprimerad. Det är bara så att jag inte ser nån som helst mening med att leva vidare, eftersom jag inte tycker jag har nåt att leva vidare för. Kan du förstå att jag känner så?”
Sven-Erik, 70 år, med spridd prostatacancer

Sven-Erik har förlorat mycket av det som fyllde tillvaron med mening förut och det är lätt att förstå att han kan uppleva känslor av meningslöshet. Alla behöver känna att livet är meningsfullt, i alla fall på något sätt. För hur ska vi navigera, vad ska vi rikta oss mot om ingenting engagerar?

Varför ska vi överhuvudtaget gå upp och påbörja en ny dag om allt känns betydelselöst?

/---/

Mening och livsåskådning
Vad vi upplever som meningsfullt har med vår livsåskådning att göra, det meningsmönster som successivt tar form inom oss medan vi lever och lär. En livsåskådning kan vara mer eller mindre medveten, men alla har någon form av grundläggande föreställningar om världen, om vad som är viktigt och värdefullt, vad som är sant och falskt, om rättvisa, om livets mål och mening och om döden. Man kan säga att en livsåskådning är en syntes av de erfaren­heter en person samlar på sig under sitt liv om vad det innebär att leva i en viss tid och i ett visst sammanhang.

/---/

En av dem som utforskat människans behov och upplevelser av mening mer än de flesta är Viktor Frankl (1905-1997). Han var psykiater och verksam i Wien. Bland de patienter som kom till hans mottagning var det väldigt få som behövde psykoterapi för att läka sår inombords. Vad de behövde var i stället existentiellt fokuserade samtal om den tomhet och den meningslöshet de upplevde i sina liv.

/---/

Viktor Frankl ansåg att det meningsfulla ryms i varje situation vi ställs inför som väcker en fråga inom oss som kräver att vi svarar på något sätt, i ord eller i handling. Det är i våra svar meningen finns och vi hittar svaren om vi använder oss av förmågan att ansvarigt reflektera innan vi väljer hur vi ska svara, det vill säga agera. Det är bara den person som tillfrågas som kan svara för sitt eget liv, ingen kan svara åt någon annan. Var och en måste sedan ta ansvar för de svar man ger, inte heller detta kan någon annan göra.

/---/

Det vi ger
I det Frankl kallar kreativa värden ryms det vi skapar och ger till andra och till världen, det vi bidrar med. Det kan vara att vi ger av vår tid och av vår omsorg men också att vi delar med oss av kunskaper och erfarenheter privat och genom vårt arbete. Att ge något till andra är en handling som sprider ringar på vattnet och som därför kan få en räckvidd vi inte kan föreställa oss men ibland ana. Det vi delar med oss av till dem som lever nu kommer att leva vidare i framtida generationer. Konsten att åka skridskor och att ”uppskatta naturen” och därmed vara rädd om den, som Sven-Erik och hans fru har lärt sina barnbarn, är ett exempel på detta. Att ge något genom att vara en god förebild är ett annat exempel på kreativa värden. Man kan visa att det är viktigt att ta både sig själv och andra på allvar och att det ibland är nödvändigt att ta ansvar.

Det vi får
Det meningsfulla i upplevelsevärdena är det vi får, både av andra och av världen. Det vi upplever i vardagen och får när vi möter andra, under samtal, i att vara behövd, efterfrågad och betydelsefull och det vi får när vi upplever kärlek eller skönheten i naturen. Upplevelser finns också kvar som minnen och i logoterapin betraktas minnen som värdefulla erfarenheter vi sparar i våra inre rum och som vi kan använda oss av för att utvecklas.

Vår inställning
När Viktor Frankl talar om inställningsvärden menar han att det är meningsfullt att välja hur vi ska förhålla oss till händelser som är omöjliga att förändra, alltså när vi befinner oss i en gränssituation, som till exempel en obotlig sjukdom. Sjukdomen går inte att ta bort och det faktum att den är dödlig kan inte heller förändras. Precis som läkaren och forskaren Anna Milberg och Irving Yalom, så menar Viktor Frankl att en sjukdom kan innebära att den som drabbats upptäcker det meningsfulla i hittills underskattade källor. Det är meningsfullt att använda sig av möjligheten att ansvarigt reflektera över sin situation och sedan själv fatta ett beslut om hur man ska förhålla sig till den, alltså vilken inställning man intar till det man är med om. Sjukdomen kräver ett förhållningssätt av oss och vi har möjligheten att välja om vi ska låta oss slås ner av den eller hantera den på ett sätt så att den inte ödelägger det som är meningsfullt för oss.

TEXT: LISA SAND & PETER STRANG


FAKTA OM LOGOTERAPI:
Logoterapi är den riktning inom personlighetspsykologi och psykoterapi som introducerades av Viktor Frankl. Denne hävdade att människan på grund av sin begränsade livssituation (döden, tiden, ödet et c) och den fria valmöjlighetens vånda drabbas av oro och besvikelse. Detta kan övergå till ångest (noogen neuros). Det är en logoterapeuts uppgift att hjälpa en patient att finna en mening i sitt liv och komma fram till en (egen) livsåskådning.

Källa: ne.se