"Livet är ett sexuellt överförbart tillstånd med dödlig utgång”, som det heter. Själsnöden breder ut sig och frågan är om vi håller på att förvandla hela livet till en sjukdom? Forskarna trodde att det skulle dröja till 2020, men redan i år är depression den näst vanligaste orsaken till världens sjukdomsbörda. I Sverige är sjukligheten i psykiatriska åkommor något mindre än i övriga Europa, utom när det kommer till ångest. Där tar vi tätplatsen. Så äter vi också mer psykofarmaka, och framför allt mer adhd-läkemedel, än någonsin.

Ökningen av neuropsykiatriska diagnoser väcker frågan om vi sjukdomsförklarar barn vars uppförande inte stämmer med det gängse — eller med det önskade. Å ena sidan: när ett svåraccepterat beteende beror på sjukdom lyfts skulden från egna och andras axlar. Svårigheter att koncentrera sig i skolan genererar dessutom resurser som inte finns för alla längre. Och en diagnos innebär att läkare och sjuksköterskor ägnar tid åt att försöka bota, eller åtminstone lindra. I det ligger en bekräftelse.

Å andra sidan: problemet förläggs hos det enskilda barnet i stället för hos strukturer i skolan och samhället. Det är barnet och inte samhället som ska förändras. För att inte tala om att man ännu inte känner till riskerna med långvarig behandling med narkotikaklassade centralstimulerande adhd-läkemedel.

Diagnosen ger namn åt ett upplevt lidande, säger idé- och lärdomsprofessorn Karin Johannisson. Hon har studerat diagnosernas historia och ser dem som en sorts tidsspegel. När överklassens kvinnor tröttnade på sin sysslolösa tillvaro och bröt samman kallades de hysterikor eller neura­steniker. Stora samhällsförändringar har alltid alstrat ohälsa och under industrialismen beskrev höga herrar sin ångest för att gå över torg eller åka spårvagn.

Med välfärdssamhället kom sjuklighet som följer på hårt arbete: stress, magsår och hjärt-kärlsjukdomar. På 1980-talet kom oral galvanism, elöver­känslighet och bildskärmsallergi. Åkommor som vi knappast alls ser i dag. Utbrändheten, som var vanligt för 10-talet år sedan, blev kronisk trötthet och sedan utmattningssyndrom. I dag lider vi — och framför allt kvinnor — av ångest, depression och ätstörningar.

Fredrik Svenaeus är professor i filosofi vid Södertörns högskola och har skrivit en bok om medicinska diagnoser i vår tid. Det handlar om ångest, depression och neuropsykiatriska diagnoser, men också om en personlighetstyp som fick stor uppmärksamhet i medierna för något år sedan.

Den amerikanska psykologen Elaine Aron säger sig ha identifierat personer med låg tröskel för sinnesintryck och kallar dem för highly sensitive persons — högkänsliga personligheter.

De får lätt symtom som ångest och utmattningsdepression, men är också så känsliga att de förnimmer och känner mycket mer än den genomsnittliga människan. När Svenska Dagbladet skrev om högkänslighet blev gensvaret från läsarna enormt. Många ansåg sig ha fått ett svar på vilka de var och varför de kände som de gjorde. Ett test gav svar på frågan om man var en högkänslig person eller inte. 20 procent ansåg sig passa in på beskrivningen.

Fredrik Svenaeus tror att det stora gensvaret beror på att den medicinska etiketten ger en befrielse från skuld och en förklaring till varför livet blivit som det blivit. Diagnosen, eller etiketten, får en identitetsskapande funktion. ”Vi får väl se om högkänslighetens talespersoner också kommer att lägga fram önskemål om att allmänna miljöer och arbetsplatser ska inrättas på ett sätt som innebär mindre fysisk och psykisk stimulans”, skriver han.

Den amerikanska diagnosklassificeringen DSM, Diagnostic and statistical manual of mental disorders, har ett stort inflytande över experternas syn på friskt och sjukt inom psykiatrin. I våras kom den femte versionen. Den första presenterades 1952 och omfattade 106 sjukdomstillstånd. I dag är de ungefär fyra gånger fler. Den amerikanske psykiatern Allen Francis var med i arbetet med att ta fram DSM IV.

— Vi ville undvika inflation i diagnoser och försökte stå emot läkemedelsindustrin. Men deras påverkan var för stark och den aggressiva marknadsföringen ledde till en formlig explosion av diagnoser som adhd, autism och bipolär sjukdom, säger han i en australisk tv-intervju.

DSM 5 sägs gå ännu längre än DSM IV i att diagnostisera normala beteenden. En diagnos som har väckt starka reaktioner är disruptive mood dysregulation disorder, DMDD. Kritiker anser att normala humörsvängningar hos barn riskerar att sjukdomsförklaras. Detsamma gäller normala sorgereaktioner som tidigare sågs som just normala, men som enligt den nya manualen kan diagnostiseras som depression.

Sedan några år tillbaka ökar sjukfrånvaron i Sverige. Enligt Försäkringskassans statistik är det de psykiatriska diagnoserna som ökar mest, och allra mest ökar de bland kvinnor. Framför allt bland kvinnor som arbetar inom vård och omsorg. Regeringen har bett Försäkringskassan, Karolinska institutet och en genusvetare att ta reda på vad det beror på och för någon månad sedan presenterades tre rapporter varav en var en genusanalys av kvinnors sjukfrånvaro.

Forskaren och genusvetaren Heléne Thomsson försöker ge svar på varför kvinnornas sjukfrånvaro ökar och är ungefär dubbelt så hög som männens två år efter första barnets födelse. Hon ser förklaringen i upplevelser av orättvisor som inte går att förändra, och i myten om att Sverige är ett jämställt land. Många känner inte igen sig i den jämställda relationen som beskrivs i den offentliga debatten.

— Det finns en fara med jämställdhetsnormen. Den skapar förväntningar hos individen på hur livet bör vara och när det inte är så är det ens eget fel. När vi i själva verket är långt ifrån jämställdhet, både i arbetslivet och i hemmen, säger Heléne Thomsson.

Hennes recept lyder: ”Ge offentliga erkännanden för den sjuhelsikes insats kvinnorna gör på arbetsplatserna och i hemmen. Och bryt den falska bilden av den lyckliga familjen.”

Nu är ju inte ökad sjukskrivning detsamma som ökad sjukdom. Sjukskrivning är också ett mått på vilka krav arbetslivet ställer. Utredaren Pererik Bengtsson på Försäkringskassan konstaterar att det i dag har blivit svårare att kombinera funktionsnedsättning med arbete.

För tio år sedan minskade antalet sjukskrivningar ganska kraftigt. Orsakerna var flera: många blev beviljade sjukersättningar (som förr hette förtidspensionering), regeringen satte upp halveringsmål för sjukfrånvaron och samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen utvecklades. Dessutom försågs läkare med ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd för att bli mer uppmärksamma på att sjukskrivningar ska ses som en del i en behandling.

Sedan dess har reglerna ändrats igen. Att det blivit svårare att få sjukersättning innebär till exempel att fler blir kvar i sjukskrivning. Hur läkarna numera använder sjukskrivningsinstrumentet är oklart. Men bör uppmärksammas, säger Pererik Bengtsson.

— För tio år sedan blev läkare mer återhållsamma med att sjukskriva. Jag säger inte att de har blivit mer släpphänta nu, men när sjukskrivningarna sjönk kan fokus på läkarnas roll för sjukfrånvaron ha släppts och det är viktigt att den diskuteras. Man får inte glömma att det finns risker med att ordinera sjukskrivning.

Det är en stark medicin med biverkningar, sägs det om sjukskrivning. En sådan är risken att försvinna från arbetsmarknaden i fler månader och sedan ha svårt att komma tillbaka med allt vad det innebär av social isolering och urholkad ekonomi. Sådant skapar oro och rädsla — och ännu fler diagnoser.