Ronny Persson hoppades på guldmedalj i Paralympics efter flera års elitsatsning. Men efter en skidtäv-ling gick stolen sönder när han duschade och han trillade på golvet. Skadan som uppstod var inte värre än en svag rispa på ena skinkan, och högst någon droppe blod.

— Den höll jag koll på i två dagar. Jag vet att det är extra viktigt att vara observant på hudskador för mig som är ryggmärgsskadad, säger Ronny Persson.

Rispan tycktes snabbt vara läkt. Efter att ha konstaterat det var Ronnys fulla fokus inriktat på rankingtävlingarna i VM som föregick Paralympics. Det blev en hel del flygresor, och därmed sittande, mellan de olika tävlingsorterna.

Febern som tillstötte några veckor efter fallet trodde han berodde på en förkylning, och dundrade in febernedsättande tabletter. Han kände sig matt, hade ont i huvudet och var allmänt hängig men negligerade symtomen — det var tävlingarna som gällde.

Sedan mådde han plötsligt väldigt illa, hade 42 graders feber, och ringde efter läkare. Utan att han hade märkt det hade han fått ett sår under sittbenet. Det blev akut operation — och ett traumatiskt uppvaknande.

— Jag skrek många fula saker till läkaren. Hon hade räddat livet på mig, men just då såg jag det inte så. Operationen innebar slutet på min karriär för hon hade skurit bort en stor del av skinkan på mig.

Precis som andra ryggmärgskadade har Ronny nedsatt känsel i underkroppen. Han får inte ”träsmak” som tecken på att han suttit för länge och skulle behöva röra på sig, och därför hade han inte märkt att den lilla rispan hade utvecklats till ett sår. Vävnaden hade börjat gå i nekros.

Den första operationen gjordes i USA. Där hade Ronny bott halvårsvis ända sedan elitsatsningen i den alpina grenen sitski hade startat på allvar. Årets övriga månader hade han arbetat för ett rullstolsföretag i Stockholm. Nu bar det av till Sverige igen, och väl hemma blev han erbjuden plastik­kirurgisk operation med en metod som kallas lambåplastik. Såret var öppet och behövde fortfarande åtgärdas.

— Jag sa nej tack! Det kändes helt uteslutet. En sådan operation skulle innebära rehabilitering på Rehab station Stockholm och där kände jag all personal i och med arbetet med rullstolar. Jag ville inte åka dit och vara i dåligt skick och i stort behov av hjälp.

I stället tjatade han sig till sårbehandling med vacuumpumpsbehandling i hemmet. Fast det var svårt att få den att fungera. Det hela blev början på den mentalt jobbigaste perioden hittills i livet. Karriären hade tagit slut, hans fysiska status var dålig och lukten av sår ville inte försvinna. Mitt i alltihop skulle Ronnys amerikanska flickvän flytta till Sverige. Hur skulle han kunna introducera henne här i landet när han var sängbunden?

Precis som många andra med kroniska sår isolerade han sig.

— Jag kunde vartenda tv-program.

Efter 5-6 veckor utan minsta tecken på sårläkning insåg Ronny att han var tvungen att bli opererad. Han pratade med plastikkirurgen Jakob Lagergren på Karolinska universitetssjukhuset och ett par dagar senare låg han på operationsbordet.

Rehabiliteringen blev tuff, som väntat. Enbart sängläge de första veckorna och efter det endast korta stunder i rullstol innan det var dags att ligga igen. Personalen skötte som tur var de intima situationerna på ett bra sätt, så just den delen kändes inte så obekväm som Ronny hade trott.

För att hålla motivationen uppe använde han sig av samma tankesätt som inom idrotten. Han satte upp mål och delmål för rehabiliteringen, och en tidsperiod för dem. Ett mål var att ta tag i sittställningen. Ett annat att vara tillbaka i arbete inom ett halvår, och att återgå till en aktiv livsstil.

— Det lyckades jag med, men det kändes som väldigt lång tid innan jag var i gång. När jag väl kom ut i det sociala livet igen var det ett enormt lyft. Undersköterskan Madeleine Stenius på Rehab station Stockholm var ett viktigt stöd. Till henne kunde han ställa frågor när något oväntat tillstötte.

— Hon har verkligen fått mig att förstå hur viktigt det är att tryckavlasta. Det är jag noga med. För oss som är ryggmärgsskadade är marginalerna små, jag vill inte gå igenom det här en gång till.

Åtta år efter operationen har det inte kommit tillbaka något sår. Ronny lever ett vanligt liv, med heltidsjobb, många resor både i jobbet och privat, dykarcertifikat och fyrhjulingsmotorcykel.

— Jag vill påstå att mitt liv inte ser så annorlunda ut än någon annans, möjligtvis med den skillnaden att jag gör och förflyttar mig mer än de flesta som kan gå.