Ser du den som väntar?

Lämnad utanför. Hennes dotter försökte ta sitt liv. Eva ville samarbeta, ses som en resurs — och bli bekräftad av vården. Men hon kände sig osynlig för personalen.

En enda gång fick hon frågan. En läkare som undrade: ”Och hur mår du?” Den kom så oväntat och hon blev så förvånad att han fick lov att upprepa den. Det är flera år sedan nu, men Eva Billqvist minns fortfarande trösten i att en ur personalen såg henne. ?

Hon är biomedicinsk analytiker, rosenterapeut, yoga­lärare och ambassadör för Hjärnkoll, och har erfarenhet från vården både som anställd, som patient och som närstående. En sak har det lärt henne: Det är svårt att få stöd från den psykiatriska vården.?

— Det är så tyst kring psykisk ohälsa. Så mycket skam och skuld. Man lämnas med en känsla av att ”det är mitt eget fel”.?

Egentligen hade Eva Billqvist inga planer på att utbilda sig inom ett vårdyrke, men livet tog en ny vändning när hennes mamma dog i cancer och hennes pappa, i sin djupa sorg, tog sitt liv ett halvår senare. Hon var i 20-årsåldern och plötsligt kändes det hon arbetade med så futtigt och oviktigt.?

Kanske var det nya yrkesvalet omedvetet en sorts sorgebearbetning.

?— Det är över 30 år sedan mina föräldrar dog och då var det ingen som pratade om sorgen med mig. Ingen förstod styrkan i min sorg — inte jag själv heller.??

Det tog många år innan Eva fick den hjälp hon behövde. Folk sa att hon såg pigg ut, var söt, fungerade bra. När hon egentligen behövde bli bekräftad i sin sorg. Hon ville prata med någon som hade modet att låta henne släppa fram sorgen — utan att vifta bort den med uppmuntrande tillrop. ?

Som mamma och närstående har bekräftelsen varit lika viktig. Och ännu ovanligare.

?— Det finns en rädsla, även inom vården, att se smärta. Det värsta man kan uppleva, både som patient och som närstående, är känslan av att ingen bryr sig.?

Eva anser att sjukvårdspersonal har större förmåga än vad de tror själva. Kanske beror oviljan att närma sig och ställa den enkla frågan: ”Hur mår du?” på en rädsla för att inte kunna, eller ha tid, att ta hand om svaret. Eller på en tro att man ska kunna leverera lösningar man inte har. För Eva verkar det som om allt för många helt enkelt vill lämna över samtalet till någon annan.?

Hon har suttit och väntat ensam på en stålpall i ett kalt rum många gånger. Dottern var 21 år första gången hon försökte ta sitt liv. Läkaren pratade knappast alls med Eva. Konstaterade bara att såren var hopsydda och medicin utskriven. Sedan var det bara att åka hem igen. Hon har fortfarande svårt att begripa det.?

Men hon förstår vårdpersonalens fokus på patienten. Så har hon heller inte varit en jobbig närstående som har kritiserat eller ställt krav, men när narkosläkaren frågade hur hon mådde kände hon behovet av att själv bli omhändertagen.?

— Jag förstår att vårdpersonalen inte har möjlighet att dessutom ta hand om anhöriga, men samtidigt: vi är viktiga resurspersoner kring patienten. Vi tar hand om allt som inte sker på sjukhus och det vore bra att få stöd och kunskap om diagnoser, symtom och behandling, säger Eva.

??Hennes dotter skadade sig själv. För Eva hade det varit bra att få veta hur hon skulle sätta gränser. Hon visste inte om hon skulle vara sträng eller tillåtande. Nu vet hon. När dottern fick en plats på ett behandlingshem blev föräldrarna äntligen involverade i vården av sin unga, men vuxna, dotter. Innan dess hade de aldrig ens sett en vårdplan.?

— För mig handlar det om att samarbeta kring patienten. Jag vill bli sedd som en resurs, men om jag ska kunna vara det måste det finnas utrymme för att se även mina problem. Om vården ser och bekräftar de anhöriga fungerar det bättre för patienten och då ökar chansen för tillfrisknande.

??För vårdpersonal är det inte okomplicerat att bemöta föräldrar till självmordsbenägna unga vuxna. De unga kanske inte vill att familjen ska veta, de kanske är en del av problemet. Det måste inte vara en förälder, men att motivera och stödja kontakten med en närstående är viktigt. Att ha en allians till någon ökar lusten att leva. ??

Psykiatrisjuksköterskan Pernilla Omerov har disputerat på en avhandling om suiciddrabbade föräldrar och deras behov. I hennes studier berättar föräldrar att de hade velat att vårdpersonal tog kontakt innan deras barn begick självmord. Och nästan alla som drabbats av självmord önskade också att sjukvården hade tagit kontakt för att höra hur de mådde eller om de behövde stöd.?

Föräldrar som har mist sitt barn genom självmord tillhör en grupp anhöriga som vården skyggar lite för.?

— Personal är ofta osäker på hur de ska bete sig, och rädd för att frågor och kontakt ska förvärra sorgen. Men att väja för ämnet i tron att man besparar någon smärta är inte rätt metod. Föräldrarna i våra studier välkomnade möjligheten att få berätta om sitt barn och sina erfarenheter, säger hon. ?

När Pernilla Omerov intervjuade föräldrarna hade det gått mellan två och fem år sedan de förlorat sitt barn och många mådde psykiskt dåligt. Hon tror att rätt stöd hade kunnat lindra och är kritisk till att sjukvården saknar en organisation för stöd till närstående som har drabbats av självmord.?

— I vårdprogram och riktlinjer står det att närstående bör involveras vid en suicidriskbedömning. Den som vill ta sitt liv kanske döljer uppgifter som behöver komma fram. Under mina år inom psykiatrin märkte jag att det var bättre att fråga: ”Vem ska jag ringa?” i stället för: ”Kan jag ringa någon?” Man måste jobba aktivt med att involvera närstående.??

En person med självmordstankar plågas ofta av skam och skuldkänslor som är så starka att de inte klarar att möta sin familj.?

— Känslorna kan vara så starka att de till och med känner det som att familjen skulle må bättre utan honom eller henne. Därför är det en viktig uppgift för personalen att underlätta mötet med närstående, säger Pernilla Omerov.?

Även om patienten inte vill involvera föräldrarna är det inget som hindrar att vårdpersonal ändå lyssnar på dem. ?

— Om patienten håller fast vid att du inte ska ringa är det viktigt att ta reda på varför och i stället försöka ringa någon annan.?

Föräldrarna i studien har både positiva och negativa erfarenheter av vårdpersonalens bemötande. Hur mycket bemötandet betyder visar deras berättelser om att vare sig de har blivit positivt eller negativt bemötta lever känslorna kvar flera år efter förlusten.?

— Till synes små gester kan betyda mycket. Att ge sitt telefonnummer, eller att hälsa på någon gång kan göra stor skillnad. ??

Lyckligt slut
Evas dotter är i dag frisk och själv mamma till en liten flicka. Hon fick så småningom en diagnos vilket hjälpte både henne och familjen att förstå. Eva är ambassadör för Hjärnkoll och när hon reser runt i landet och föreläser om sina erfarenheter gör hon det med dotterns godkännande.

www.hjarnkoll.se

Lyssna och bekräfta

1. Arbeta aktivt för att involvera närstående redan vid första kontakten med patienten.
2. Lyssna uppmärksamt, både på patient och närstående. Det visar att du tycker personen är viktig och att det går att prata om det svåra.
3. Bekräfta lidande, men försök också att förmedla hopp om förändring.
4. Kontakta föräldrar och andra närstående som har drabbats av suicid. Var beredd att lyssna — även till starka känsloyttringar.
5. Tänk på att efterlevande kan behöva stöd under en lång tid.

Källa: Pernilla Omerov, disputerad psykiatrisjuksköterska