Lycklig förväntan kan plötsligt vändas till djupaste förtvivlan. Det gjorde det på BB Sophia när en födande kvinna drabbades av cirkulationskollaps och dog några dagar senare. Vi träffar två barnmorskor och en vårdchef för att få veta hur de går vidare när en förlossning slutar i tragedi.


Vårdchefen Gudrun Abascal har 45 års erfarenhet som barnmorska och vet att även om det är ovanligt att något sådant här inträffar är det inte unikt. Det händer. Och när det händer är det en chock för alla, men barnmorskor måste kunna hantera det.


— Vi känner både lycka och sorg med familjer, men barnmorskan är inte den som ska glädjas mest, och inte heller sörja mest. Vi måste kunna skilja på personliga och professionella känslor, säger hon.



Barnmorskorna Caroline Ottenborg och Kerstin Nyberg har många års erfarenhet från landstingsvården. 


— Här finns ett nytänkande. Det tragiska som har hänt har inte ändrat vår övertygelse om att vi har ett unikt arbetssätt, säger Caroline Ottenborg.


De har sökt sig till BB Sophia för synen på familjen, på födandet, för bemanningens skull och för möjligheten till delaktighet. Det som hänt har inte ändrat på det. Inte på arbetsglädjen heller. De känner sorg, men den får inte påverka det dagliga arbetet i verksamheten.


— Alla är berörda — även de som inte var delaktiga, säger Kerstin Nyberg.



När något har hänt under en förlossning organiseras en genomgång med alla som har varit med — genast. Ingen får gå hem utan den genomgången. De sitter ner tillsammans och pratar om vad de har varit med om och vilka känslor det har väckt. Kamratstödet betyder mycket. Stödet från cheferna också.


— För mig som chef är det viktigt att vara närvarande. Vid en sådan här kris har jag jour hela dygnet. Jag finns här halv sju varje morgon, utom på helgerna, och jag finns här på kvällarna. Det första steget är att lyssna. Att ta emot allt, utan att värdera, säger Gudrun Abascal.


Hennes roll är också att ge perso-nalen förutsättningar att arbeta vidare. För deras egen skull, men också för att föräldrar och barn ska känna sig trygga här.


— En sådan här händelse måste man leva med resten av sitt liv. Frågan är hur. Rädslan ska man inte bära med sig. En rädd barnmorska kan aldrig utstråla den trygghet och tillit som ger den födande kvinnan mod.



Gudrun Abascal vet att det bästa sättet är att snabbt finnas där i förlossningsrummet igen för att hjälpa en födande kvinna. 


— Jag har pratat med barnmorskor som gråter och är beredda att säga upp sig nästa dag. Då svarar jag: ”Okej, du vill säga upp dig, men i morgon kommer du hit. Du kommer att ha dina kollegers stöd, och jag finns här för dig. Sedan kan du bestämma vad du ska göra i framtiden.”