Du blev sjuk 2004 och fick diagnosen tyst blindtarms­inflammation, vad tänker du om det?

— Symtomen satt på höger sida i buken så det är kanske inte så konstigt att läkarna gissade på det. Men jag önskar att de inte bara hade gissat utan verkligen tagit reda på hur det såg ut i min mage.


Ni planerade att adoptera ett barn till, berätta!

— Vi blev tvungna att stoppa adoptionsprocessen. Den som ska bli adoptivförälder får inte ha haft cancer de senaste fem åren. I efterhand är jag tacksam över att vi inte redan hade hunnit få hem ett litet barn. Vår familj var hårt belastad av sjukdomen under flera år, vi skulle därför ha haft svårt att ta hand om ett barn till. I dag är jag oerhört nöjd med det jag har: en liten men frisk familj.


Du fick till slut förtroende för en läkare, vad betydde det?

— Jag träffade väldigt många, men ingen som tog ett övergripande ansvar för mig förrän en läkare upptäckte att man hade missat en tumör. Den kirurg som då tog sig an mig läste hela min journal och kallade det jag varit med om i vården dittills en ”soppa”. Att han såg hela situationen och visade engagemang och handlingskraft betydde oerhört mycket för att jag skulle känna lite hopp.

Hur är det att leva med både kolostomi och urostomi?
— De två ”jordgubbarna” på min mage är en förutsättning för mitt liv så jag har valt att bli vän med dem och lärt mig leva med det funktionshinder stomierna innebär.


Hur mår du nu?

— Förhållandevis bra. Det är nu över fem år sedan den senaste tumöroperationen och magnetkamerabilderna har inte visat något tumörmisstänkt.