Solweig Eliasson och hennes kurskamrater träffades på sjuksköterskeskolan i Östersund 1961. Sedan exa-men tre år senare har de träffats regelbundet. Till en början med tio års mellanrum, så småningom med femårsintervaller och i augusti i år var det 50-årsträff.

Däremellan har de haft koll på varandra med hjälp av en bok som har cirkulerat mellan dem. Där har de berättat för varandra, inte minst i bilder, om livet; nöjen, karlar, giftermål, barn och barnbarn. För Solweig Eliasson har dagboken betytt en värdefull gemenskap. De har delat sorg och glädje och när de ses känns det som om de är en familj. Behöver man prata är det bara att ringa till någon av de tidigare studiekamraterna.

— Dagboken har blivit en ”livets dagbok” för mig själv. Jag bläddrade nyss i den och läste om när jag en lördagskväll träffade Bengt. Vi for på dans och sedan sov jag inte en blund den natten. Nu har vi varit gifta och haft det så bra i44 år.