Synen från gården runt templet släpper henne inte. De avlidna låg i hettan, sida vid sida i långa rader. Solen fortsatte skoningslöst att skina över levande och döda. Havet vilade efter sin förödande ansträngning. I det tidigare så fridfulla templet trängdes de överlevande som sökte, jagade av en rädsla större än de någonsin upplevt.

Sjuksköterskan Tina Ohlsén står där och visar bilder på ärr, tatueringar, klockor, ringar, allt som kan vara till hjälp att identifiera vem som ligger där. Utan att behöva visa. Hon vill så förtvivlat gärna att de ska få ett besked, men slippa se. Ingen som älskar ska behöva se vad hon ser den första veckan i templet.

Egentligen vill Tina Ohlsén tona ner sig själv och sina minnen, hon förlorade ju ingen och var inte med om själva vågen. Hon bara damp ner mitt i det sönderslitna paradiset och började jobba från första sekunden.

Tina Ohlsén kom till Thailand med det första, så kallade regeringsplanet, tre dygn efter tsunamin. Med ombord fanns den senare hårt kritiserade utrikesministern Laila Freivalds. De arton personer som dåvarande Räddningsverket skickade med hade i uppdrag att hitta och stödja svenskar samt hjälpa dem hem.

— Det var som att kliva rakt in i helvetet. Förtvivlan och sorg låg som en dimma, det går inte att beskriva. Behoven av hjälp var enorma. Och barnen ... Det var svårt att prioritera. Nödmeddelanden från svenskar strandsatta på öarna fortsatte också komma in.

I Krabi var det kaos, trots thailändarnas hårda arbete och oändliga hjälpsamhet. Frivilliga kämpade överallt i bråten och i snabbt iordningställda tält och stånd med bilder på saknade. Även de till synes unga reseledarna höll ett fast grepp om resenärerna när resmålet kraschade. De levererade listor med namn, rumsnummer och försvunna, både till hjälparbetare och hem till Sverige.

Tina Ohlsén tog listorna och sökte upp svenskar i varje del av byn. Ett plan från den nordiska nödorganisationen SOS international stod redo i Bangkok att lyfta med skadade. Men en sjuksköterska måste avgöra vem som var i medicinskt skick att orka med den långa resan hem.

— Svenskarna jag mötte var i chock, de var traumatiserade och vissa helt ensamma. Jag har jobbat i många katastrofområden, och visst, jag kan stoppa massiva blödningar och ge akutvård. Men det svåraste som sjuksköterska är att ge stöd med kvalitet åt människor i kris, till dem som står där i närheten av döden. Jag jobbade tillsammans med präster och psykologer och lärde mig mycket av dem.

Sjukhusen var överfulla, den thailändska sjukvården pressades till max. De första planen med skadade lyfte mot Sverige. Då kom ryktet att de börjat bränna kroppar i templet. Livsåskådning och religion bland de drabbade krockade. Enligt buddismen bör kroppen kremeras snarast för att anden ska få chans till återfödelse. Tina Ohlsén förstod att hon måste till templet. Där, bland kropparna, trängdes de sökande överlevande med personal från myndigheter, ambassader, medier och experter på identifiering.

— Massdöden rev ner min skyddsmur. Där låg döda barn, ungdomar och gravida. Krossade familjer. Jag och två präster arbetade nästan dygnet runt. Det var en förfärlig syn, som inga överlevande skulle behöva se. Det var inte en värdig miljö.

De turades om att finnas vid de överlevande svenskarnas sida. Samtidigt samverkade andra med myndigheter och hjälporganisationer och lyckades till sist bygga upp en mötesplats för identifiering utanför templet, på ett hotell.

Tina Ohlsén är tacksam för att hon redan före tsunamin varit utsänd som sjuksköterska till katastrofer och flyktingläger, i Gulfkriget mellan Iran och Irak, i Mogadishu i Somalia och i Darfur i Sudan. Upplevelserna gjorde att hon hade en bättre beredskap för det hon mötte i Thailand. Hon är också lärare i katastrof- och akutomvårdnad vid Röda korsets högskola i Stockholm.

— Det är ett extremt stresspåslag att arbeta i en katastrof. Med tiden lär man sig att hantera det och förhålla sig professionellt. Organisationen betyder allt. Det är så frustrerande när den inte fungerar.

Trots erfarenheten gick det inte att ta skydd mentalt i Thailand. Hon vaknade många nätter efteråt. I början överrumplade gråtattackerna henne, de kom plötsligt och från ingenstans. Sorgen och bubblan av utanförskap kommer och går. Ändå överväger det positiva i arbetet som katastrofsjuksköterska det negativa.

— Jag och mina nära lever och är friska. Jag ser så tydligt vad som är kvalitet i livet nu. Jag har finslipat mina värderingar som sjuksköterska och människa, vi måste hjälpa till där nöden är som svårast. Det är humanitet.

Tina Ohlsén deltog senare i det noggranna, utdragna identifieringsarbetet under våren. Hon kom även tillbaka till ceremonin i Khao Lak på ettårsdagen, då många närstående och hjälparbetare samlades på stranden på kvällen. Tillsammans såg de ut över det mörka havet. De första att låta sina rislyktor segla mot skyn var de föräldralösa barnen. De hade återkommit på årsdagen och skrev sina föräldrars och syskons namn på rispappret innan de försiktigt släppte i väg lyktorna.

— Det var så fint att se deras styrka att försöka hitta ett annat liv efteråt. Jag träffade många av de drabbade då som jag tidigare försökt stödja, och kände en speciell närhet till dem.