Nyligen var det ett inslag i P1-morgon om Rummet, ett nystartat forum på internet för icke-vita människor. Syftet är bland annat att dela med sig och tala om sina erfarenheter av den dagliga rasism icke-vita människor utsätts för utan vita personers närvaro. Jag tycker att det är en bra idé och känner igen mig.


Som hbtq-person vet jag hur viktigt det är att tala med personer med samma erfarenheter av homofobi utan heterosexuell närvaro. Liksom rasism är homofobi något som många upplever dagligen, trots att Sverige ses som ett föregångsland då det gäller hbtq- och andra jämställdhetsfrågor.



Det jag förskräcktes över, vilket visar hur viktigt detta icke-vita rum är, var den vita normens reaktion som framkom senare när jag lyssnade på Ring P1. Hur hotade och provocerade vitingar tycks bli av att exkluderas. Som om det är de som blir diskriminerade. Det är just det som är problemet, att det är normen — det vill säga de vita, heterosexuella, icke-funktionshindrade, icke-kvinnorna — som sätter ribban för vad som är diskriminering.


Visst, vi har diskrimineringslagarna, men alla vet att de inte efterlevs. Jag upplever många gånger att den som diskriminerar tar tolkningsföreträdet i besittning och reducerar den som upplever diskrimineringen med: var inte så känslig, det var ju bara ett skämt, tål du ingenting, måste du vara så aggressiv? Ren och skär härskarteknik med andra ord, att belägga den som känner sig kränkt med skuld.


En vit person som arbetar mot rasism, eller en heterosexuell person som jobbar mot homofobi får ofta cred för det. Men ofta när en icke-vit, eller icke-heterosexuell person talar om den rasism och homofobi hen utsätts för så är de genast känsliga, bittra, lättstötta och så vidare. 



Därför är enskilda rum viktiga för människor som känner sig marginaliserade, för att slippa bli reducerade och för att återta tolkningsföreträdet av vad som är diskriminering. Ett rum för icke-vita är också viktigt för mig därför att det tvingar mig att reflektera över mig själv som vit och min egen del i diskrimineringen av icke-vita människor. För jag antar att jag diskriminerar utan att alltid veta eftersom jag tillhör den vita normen. När jag ser min del i det hela, först då tror jag att det går att förändra och arbeta mot all form av diskriminering.