Det stämmer att det är en statusmarkör att ha både för- och efternamn på namnskylten, och det är därför lätt att dra slutsatsen att sjuksköterskor befäster sin position som underställd läkare genom att endast bära förnamn på skylten.


Om det verkligen är så är det en olycklig utveckling för det finns goda professionella anledningar till varför förnamnsskylten har blivit praxis bland sjuksköterskor (och säkerhets­skäl är inte ett av dem).



Förnamnsskylten ligger helt i linje med omvårdnadens grunder. Den maktobalans som finns mellan sjukvårdspersonal och patienter är betydande på grund av den utsatta situationen patienter befinner sig i. De vita kläderna och övriga yrkeskänne­tecken förstärker ytterligare denna obalans. 


Att bara visa förnamn på namnskylten är ett försök att avformalisera situationen en aning. Det är att säga till patienten att, visst, vi befinner oss i olika roller för tillfället men vi är också jämlika. Som du lider nu kan jag också lida; likt dig är jag sårbar och kan också behöva andras hjälp någon gång. Förnamnet på skylten visar att vi inte tänker bemöta patienternas problem med en auktoritär inställning: vi kommer inte till dem med färdiga svar utan i dialog hittar vi fram till en lösning.



Om vi ser att läkare har högre prestige, varför måste vi börja göra som de för att också kunna känna yrkesstolthet? Det vore att ge läkarna tolkningsrätten. Att bära för- och efternamnsskyltar skulle egentligen bara bekräfta en förlegad hierarkisk världsbild. Bättre är att med underbyggda argument välja sin egen väg och tolkningar. Vi sjuksköterskor bör inte sträva efter upphöjd status för status skull, utan plattare strukturer inom vården för alla. 


Simon Beck