När Lotten Blomqvist hade läst tidningen blev hon sittandes med den framför sig i en hel timme. Arg, besviken men framför allt förvånad. Den långa artikeln i Sveriges största morgontidning beskrev hur Akademiska sjukhuset hade släppt lös ett kamerateam som smygfilmade patienter och personal som stod i korridoren och skrattade.

Lotten Blomqvist satt där och tänkte att hon måste skriva ett svar innan det här blev en allmän sanning. Hon var ju där när det hände — och kände inte igen ett enda ord.

— Det var vidrigt. Som om jag hade varit med i Paradise hotel, säger Lotten Blomqvist.

Det var 2007 som personalen på onkologen fick frågan om de ville vara med i ett nytt tv-program, Sjukhuset, som skulle sändas på TV3. Tanken var att göra en dokumentärserie som visar livet på ett akutsjukhus med människor i glädje och sorg.

Bland Lotten Blomqvists kolleger fanns både de som aldrig kunde tänka sig att ställa upp och de som såg värdet av att ge allmänheten en inblick i vården. Själv var hon tveksam men efter att ha provfilmat kände hon att det här kunde vara ett bra sätt att visa vad man faktiskt gör som sjuksköterska.

— Varken vår status eller lön är särskilt hög och många vet inte ens skillnaden mellan en undersköterska och en sjuksköterska, säger hon.

Framför allt tyckte hon att filmarna var professionella och respekterade att vården går först.

På hösten sändes så det avsnitt som nu har blivit ett unikt rättsfall. En cancersjuk man filmades två dagar innan han dog och när de anhöriga såg honom på tv fick de en chock. Mannens ansikte syntes inte men familjen kände igen honom på rösten och kläderna och stämde landstinget i Uppsala för sekretessbrott. Landstinget hävdar att mannen gav muntligt samtycke, men det tror inte familjen på. Nu ska fallet avgöras i hovrätten, vars dom kan bli vägledande för hela vården: Vad får ett sjukhus göra och inte göra framför kamerorna?

För Lotten Blomqvists egen del är svaret självklart. Patientens integritet får aldrig kränkas och ur den aspekten tycker hon att samarbetet med tv-teamet fungerade bra. När hon och hennes kolleger till exempel gick in till en patient var filmarna inte med, utan väntade på klartecken.

— Jag är stolt över min medverkan och ångrar ingenting, säger hon.

Lotten Blomqvist vill inte gå in på fallet med den cancersjuka mannen med hänsyn till rättsprocessen, men tycker att serien som helhet var en seriös dokumentär som visade hennes och kollegernas vardag utan arrange­mang eller överdrifter.

Hon tycker inte heller att det är konstigt att personalen ibland måste diskutera patienterna även i korridoren eller fikarummet.

— Om man har en svårt sjuk patient blir många på avdelningen involverade, man ber till exempel en kollega att ordna ett enkelrum eller ringa de anhöriga. Det är helt naturligt att vi blir berörda och pratar med varandra, det måste vi få göra, annars går det inte att jobba. Vi är människor, inga robotar, säger hon.

Även på en canceravdelning finns det skratt och gråt och det tycker Lotten Blomqvist var en av fördelarna med programmet, att det även visade människorna bakom de vita arbetskläder­na. Skillnaden här var att en kamera filmade alltihop men eftersom arbetsgivaren hade gett klartecken lutade hon sig mot det.

— Det fanns en särskild grupp på sjukhuset som granskade varje avsnitt och jag jobbade i trygg förvissning om att det som inte fick sändas rensades bort, säger hon.

Så blev det alltså inte och justitieombudsmannen, JO, har i starka ordalag kritiserat landstinget för att ha röjt sekretesskyddade uppgifter. Vårdfokus har talat med dottern till den cancersjuke mannen som betonar att det är just landstingets agerande som familjen är kritisk till. Personalen har de bara gott att säga om.

— Vården och omhändertagandet av vår pappa var fantastiskt. Det som hänt är arbetsgivarens fel, säger hon.

Men i den efterföljande debatten har bilden av vårdpersonal som fnittrar i nöjes-tv förts vidare. När Lotten Blomqvist har läst vad som skrivits under åren undrar hon om journalisterna över huvud taget sett serien, eller om de bara citerat varandra i en slags medial variant av visk­leken. Hon orkade aldrig skriva något svar på den där första artikeln som gjorde henne så förstummad, men vill nu ge sin version.

— Jag blev rädd för vad folk tror att man är för människa egentligen.

Även om det inte är personalen som är åtalad har Lotten Blomqvist rannsakat sig själv flera gånger och det som hänt har påverkat henne som person.

— Jag har nog blivit mer ödmjuk inför att människor uppfattar saker olika, att min version inte behöver stämma med din. Som sjuksköterska har jag nog blivit ännu mer försiktig och tänker mig för flera gånger innan jag gör något, säger hon.

Härom veckan avrådde två etiska råd vårdpersonal från att ställa upp i sådana här serier. Skulle du kunna tänka dig att vara med igen?
— Sådana här dokumentärer är viktiga och går att göra även på akuten och i vården av svårt sjuka, men just nu är det för infekterat. Nästa gång får det vara någon annans tur. Och då hoppas jag att det finns hundraprocentiga kontrollsystem så att ingen patient känner sig utlämnad. Det får aldrig hända.


Inget uppsåt, ansåg tingsrätten

Varför frikändes Uppsala läns landsting?
Personalen bröt visserligen mot tystnadsplikten, konstaterar Uppsala tingsrätt. Men i och med att sjukhusledningen godkänt filminspelningarna anses vårdpersonalen inte ha haft uppfattningen att de bröt sekretessen när de medverkade. De gjorde det inte med uppsåt, vilket är avgörande för den frikännande domen.

Varför får de anhöriga inget skadestånd?
Personalen hade inte för avsikt att bryta mot tystnadsplikten. De har därför inte gjort något straffbart. Därmed kan de drabbade anhöriga inte heller få något skadestånd.

Gällde avtalet mellan produktionsbolaget och landstinget?
Uppsala tingsrätt godkänner inte det avtal om undantag från sekretessen som skrivits mellan produktionsbolaget Titan och landstinget i Uppsala.

Hade patienten gett sitt samtycke?
Enligt tingsrätten har inget framkommit som visar att han samtyckt till att medverka. Enligt avtalet skulle patienterna lämna sitt skriftliga samtycke till att bli filmade.

Tingsrätten bedömer att meddelarfriheten skyddade personalen trots att de bröt mot tystnadsplikten. På vilket sätt?
Tingsrätten utgick i målet ifrån grundlagen om yttrandefrihet och den meddelarfrihet som ingår i den. Meddelarfrihet innebär förenklat att var och en har rätt att utan straff lämna uppgifter för publicering i medier. Men sekretess och tystnadsplikt om enskilda patienter är undantag från meddelarfriheten. Eftersom personalen saknade uppsåt när de bröt mot tystnadsplikten bedömer tingsrätten att de inte gjort något straffbart utan skyddas av meddelarfriheten.

Vad händer nu?
Den omdiskuterade domen har överklagats av de anhöriga och Centrum för rättvisa och Svea hovrätt kommer att pröva fallet.