Ni stod varandra nära. Tror du att hans berättelse blev särskilt svår att ta emot just därför?

— Ja, eftersom han på många sätt var en idealisk förälder så var jag oerhört rädd att förlora honom. Länge trodde jag att min bra pappa fanns i hans stereotypa manlighet, men nu vet jag att pappa är minst lika bra som Ann-Christine.

Ett tag var du trött på din ”svaga pappa”, berätta!

— Pappa genomgick en identitetskris när han bestämt sig för att förändra sitt liv. Han behövde ställa sig frågorna vi ställer oss i tonåren: Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg? Ibland mådde han dåligt och ältade detta med mig. Det var chockartat att se pappa svag, han som i hela mitt liv upprätthållit en ”hjältefasad”.

Hade du någon att prata med, dina systrar? Mamma?

— Jag pratade mycket med min man. I min egen familj hade vi varsin process att hantera, med skam, sorg och förvirring. Det kan vara svårt att mötas när man befinner sig på olika steg i bearbetningen. Att skriva boken hjälpte också mycket.

Hur reagerade församlingen?

— Därifrån fick pappa det största stödet. Många hade längtat efter en mer öppen kyrka och fler kände sig välkomna dit sedan pappa ”kommit ut”.

Hur är din relation till pappa nu?

— Jag tror inte att vår relation är så olik andra föräldrarelationer. Vi ringer varandra ibland, ses ganska sällan eftersom vi bor i olika städer. Jag behöver fortfarande distans till pappa, kan bli irriterad på honom som jag brukade bli i tonåren. Men han kommer alltid att vara min pappa.