Det visar sig att vi är superkompatibla eftersom vi blir med barn redan vid första försöket. Allt går som på räls. Vi har en checklista som vi bockar av allt eftersom graviditeten fortskrider. I vecka 12 börjar vi berätta att vi väntar barn, allt enligt checklistan. 
När vi kommer till vecka 20 känns det som om vi är i hamn. Nu är barnet så stort att det i princip kan klara sig och det är bara att invänta förlossningen.



Anders är delaktig i allt som händer under graviditeten och följer med på alla kontroller på mödravårdscentralen. Vi är akademiker båda två och gillar att läsa och samla information och vi undviker allt som ska undvikas under graviditeten som att äta sushi eller opastöriserad ost och att dricka alkohol.


Eftersom jag är över 35 får vi göra ett markörtest för att se om barnet har Downs syndrom.


Fostervattenprovet visar att allt är okey, utifrån vad som går att få fram i ett fostervattenprov. Samtidigt får vi reda på att vi väntar en flicka och från vecka 17 kallar vi henne för Elinor.

/---/ 



Vi planerar allt som går att planera och vi har redan kommit fram till att jag inte vill ha epidural som smärtlindring utan att vi ska använda oss av en Tensapparat och av lustgas under förlossningen. Vi har till och med skrivit ett brev som vi tänker ge till barnmorskan som ska hjälpa oss att föda fram Elinor, bara för att hon ska veta hur vi vill ha det. Vi har planerat och gått igenom allt, vi vet verkligen hur vi vill ha det.


I slutet av graviditeten, från vecka 37, går vi på kontroller varje vecka. Vid varje besök lyssnar barnmorskan med en trätratt och kontrollerar hjärtslagen. 



Vi är i vecka 41 och har passerat förlossningsdatumet med en hel vecka när vi går på ytterligare en vanlig kontroll. I början av besöket, när jag sätter mig i stolen, sparkar Elinor till och vi skrattar och konstaterar att hon nog vill komma ut nu. När jag lägger mig på britsen, tar barnmorskan trätratten och börjar lyssna efter Elinors hjärtslag.


Vi märker på barnmorskan att hon blir mer och mer stressad när hon flyttar trätratten, runt, runt på magen. Hon säger att hon inte hör någonting och att det är bättre att göra ett ultraljud i stället, sedan går hon ut ur rummet för att hämta en annan barnmorska.


Vi blir ombedda att byta rum för att kunna göra ett ultraljud. Den nya barnmorskan som kommer in i rummet är sur för att hon har blivit avbruten mitt i sin lunch. Hon visar tydligt att hon inte är glad över att behöva göra ett ultraljud. Det dröjer inte länge förrän hon säger, ganska barskt:


”Ja, tyvärr, jag ser inget hjärtslag.” 


Sedan lämnar hon rummet och vår ordinarie barnmorska kommer in. Hon tycker att vi borde åka till vårt sjukhus för att få det bekräftat, att Elinor inte längre lever. Hon ringer och förvarnar dem om att vi är på väg. Vi förstår ingenting. Jag har ju känt Elinors rörelser alldeles nyss. 



Vi tar vår egen bil, konstigt nog, och åker till förlossningen på sjukhuset. Anders kör och ingen av oss är riktigt närvarande. När vi kommer fram till förlossningen möts vi av en barnmorska som snabbt slussar in oss till ett eget rum.


Barnmorskan har väldigt svårt att hantera situationen och blir på något konstigt sätt mer empatisk än vad vi kan önska oss. Det är svårt att möta henne när hon är så berörd över situationen och visar hur svår hon tycker den är. 
I det här läget är vi själva väldigt chockade och har ett stort behov av att få reda på vad som ska hända framöver. Vi har planerat förlossningen och vet hur den ska gå till, men nu lever inte Elinor längre. Vad kommer hända nu?



Efter en stund kommer det in en läkare och jag får lägga mig på en brits. Läkaren börjar känna och klämma på magen och säger sedan att vi ska komma tillbaka nästa dag för förlossning.


Vi reagerar starkt och frågar:


”Ni gör väl kejsarsnitt?”


Läkaren svarar kallt:


”Du har ju ett barn i magen och det ska ut.”


Läkaren förklarar att det är bäst att genomgå en vanlig förlossning och att vi får komma tillbaka nästa dag för att föda. På något konstigt sätt tycks hon vara lite stolt över att hon erbjuder oss att få välja vilken tid vi vill komma in till sjukhuset. Som om det vore något extra fint eller bra, att få välja sin egen förlossningstid. Vi vill inte välja tid, vi vill bara att Elinor ska komma ut och att vi ska få åka hem och glömma allt som hänt.


Personalen säger att vi ska åka hem och försöka vila så mycket som möjligt och förbereda oss för förlossningen som ska genomföras nästa dag. En barnmorska säger åt oss att vi ska ta med oss allt, så som vi har planerat sedan tidigare, till förlossningen.



Väl hemma bestämmer vi oss för att inte prata med någon om det som har hänt. Just nu vill vi inte berätta för våra föräldrar och syskon. Vi gråter mest, pratar, försöker förstå vad som har hänt med Elinor och vad vi har framför oss.


Hemma har vi förberett och ställt i ordning allt för att Elinor ska komma hem till oss. Spjälsängen är bäddad, väskan som ska med till förlossningen är packad med våra saker och Elinors kläder. Vi har till och med spelat in en skiva med rockmusik att lyssna på under förlossningen och vaggvisor att spela för Elinor när hon kommit ut.
 


Nästa morgon tar vi en taxi till sjukhuset. Vi tar med oss allt, så som vi har planerat, utom ett par ombyten till Elinor som vi tar bort ur förlossningsväskan. Vi får träffa en barnmorska som berättar att hon har erfarenhet av det här med dödfödda barn sedan tidigare. Det känns som att hon är där just för vår skull, att hon har kunskapen och att hon kan hjälpa och vägleda oss att genomföra förlossningen. 


Hon heter Marie och vi vet inte om det är hennes ordinarie arbetspass eller om hon är inkallad för vår skull. Det känns i alla fall skönt och tryggt att hon är hos oss och hon får läsa vårt brev där våra önskemål står.


Marie sätter dropp på mig och någon slags gel runt livmodertappen för att mjuka upp den och sätta igång förlossningen. Hon förklarar hela tiden, för oss båda, vad som ska hända och att vi ska göra precis så som vi har planerat sedan tidigare. Hon säger också att hon kommer stanna kvar ända tills Elinor är född. 



Vi kopplar på någon slags autopilot och tänker inte på att Elinor inte längre lever utan bara att vi ska föda fram henne. Vi har ett uppdrag som måste genomföras. När vi väl har installerat oss på förlossningsrummet bestämmer vi oss också för att det nu är dags att ringa till våra föräldrar och berättar vad som har hänt.


När droppet börjar verka kommer illamåendet och jag kräks mycket i början av förlossningen. Vi använder Tensapparaten och jobbar mycket med andningen och Marie säger att det är bra att syresätta sig under förlossningen. Jag har dykarcertifikat sedan tidigare och därför är jag van vid att tänka på hur jag ska andas.


Anders, som är ingenjör, sitter och klockar värkarna och talar om när det är dags för lustgas. Vi är synkade och vi kämpar på med att ta oss igenom förlossningen. Anders coachar mig hela tiden och jag vägrar prata med någon annan. 


Jag hänger runt halsen på Anders och pratar i hans öra när jag säger vad jag vill eller hur jag vill ha det. Mot slutet börjar det göra rejält ont och till slut sätter Marie in en epidural i alla fall. Det är ju ingen fara för Elinor, men det blir för sent för krystvärkarna har redan startat. 


Marie är den som är ansvarig på förlossningen, visserligen kommer det in en del annan personal men det är Marie vi vänder oss till hela tiden. När det är dags att krysta ut Elinor är det, förutom Marie, även en ung sköterska med i förlossningsrummet. 



När Elinor kommer är hon lång, ståtlig och väger hela 3,6 kilo. Hon har massor av hår, är rödflammig på kroppen och är blå om läpparna. Elinor är jättefin och vi skrattar av glädje och stolthet.


Antagligen är den unga sköterskan rätt ny på jobbet för hon bryter ihop och börjar störtgråta när hon ser Elinor. Vi har inte tid att bry oss om henne utan vi har fullt upp med att ta hand om Elinor. Vi badar och torkar henne, sätter på en blöja och sätter på henne de små bebiskläderna. Personalen uppmuntrar oss att ta bilder på henne. Vi klipper en lock av hennes hår och de hjälper oss att ta några familjebilder där vi är med, alla tre, på bilderna.


Efter förlossningen säger Marie att vi har varit duktiga och vi får massor av beröm. Hon har varit beredd med en spruta morfin om jag inte skulle orka med, men den behövdes aldrig. När väl Elinor är ute får jag en hel del starka eftervärkar, vilket förvånar oss.



När eftervärkarna lugnat ner sig får vi in en förlossningsbricka med fika och med den obligatoriska svenska flaggan och allt. Lite senare kommer Marie in för att säga hej då. Hennes arbetspass är slut och det är dags för henne att åka hem. Hon tittar på Elinor och säger till oss:


”Grattis, nu har ni blivit föräldrar.” 


Det har vi inte tänkt på, att vi har blivit föräldrar. För även om Elinor inte lever är hon ändå vår dotter och vi är hennes föräldrar. 
Eva och Anders tankar om att sörja.

­

Vi tycker att det är viktigt att vi kan respektera varandras sorgearbete. Att sörja kan både se olika ut för var och en av oss och det kan även vara olika från dag till dag.


Man kan till exempel jämföra sorgen med trapporna på Lustiga Huset på Gröna Lund i Stockholm. Den ena kan vara på väg upp och den andra kan vara på väg ner och bara för att en av oss skrattar betyder inte det att den andra har slutat sörja.


Det vi vill säga är att sorgen inte alltid går i takt hos båda som sörjer. Ett tips som vi fick av vår kurator var att vi skulle lära oss att gå bredvid sorgen.



/---/



I början besökte vi graven nästan varje dag och efter ett tag blev det en gång i veckan. I dag, nästan tio år senare, blir det några gånger per år. Ofta till de olika säsongerna, då vi ser till graven och gör den fin. Carl följer alltid med till graven. 


Vi pratar ofta om hans syster och inför honom är vi öppna med hur vi känner: att vi fortfarande är ledsna över Elinor men oerhört glada över Carl.