Floden av nya ärenden som kommer in gör att den nya tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, inte klarar att minska antalet ärenden som väntar. Trots extra resurser för att beta av högen som Ivo ärvde från Socialstyrelsen, minskar inte mängden klagomål i högen. 7 000 patienter som anmält vården väntar på bedömning och nästan lika många nya klagomål har kommit in det senaste året. 



Gunnar Moa, chef för Ivo:s sydvästra region menar att orimligt mycket resurser läggs på de enskilda patientklagomålen. Tillsynen av hälso- och sjukvården blir lidande.


— Större delen av sjukvårdstillsynen går till detta, men nyttan är tveksam. Inget säger att vår resurskrävan­de procedur med granskningarna främjar patientsäkerheten, säger han.


Ivo vill se en ändring i patient­säkerhetslagen så att myndigheten får möjlighet att välja vilka ärenden som granskas enskilt och vilka som kan grupperas och leda till tillsyn hos berörda vårdgivare.


— Vi välkomnar patienternas klagomål, det gör att vi får informationen. Men det skulle gagna patientsäkerheten om vi fick bedöma vilka ärenden vi utreder och i övrigt använda informationen till egna initiativ i tillsynen.


Många får vänta länge visar de siffror Ivo tagit fram till Vårdfokus. Av de avslutade granskningarna som myndigheten genomförde sista halvåret 2013 hade 20 procent fått vänta över 18 månader, 47 procent över ett halvår och 53 procent blev klara inom ett halvår. Längst väntetid har de ärenden som Ivo ärvt. Dessa utreds av en speciell enhet i Stockholm.


— Lång väntetid är ett problem för patienten. Men också för vårdpersonalen som får svårt att minnas när händelsen ligger åratal tillbaka. Dessutom blir patientsäkerheten lidande då vårdgivaren kanske inte ens haft kännedom om händelsen som patienten vill få granskad. Vårdgivarna har skyldighet att utreda sådant som skulle kunna leda till patientskada, eller har gjort det.



Bland de Ivo-beslut som Vårdfokus beskriver märks fall där både vårdhändelsen och anmälan är runt två år gammal. Så länge fick en psykiatrisjuksköterska i Göteborg vänta efter händelsen som han och kliniken granskades för, innan den var färdigutredd. Han beskrev sin version för myndigheten året efter, men blev sedan uppmanad att på andra året lämna in mer uppgifter.


— Jag kom inte ihåg mycket då. Jag kunde inte ge en rättvis bild.


Han kritiserades för att ha gett ett läkemedel som inte längre fanns som vid behovsordination för patienten, samt för att ha bytt administrationsform från injektion till tablett.


— Läkaren stod bakom mig om att det funnits en muntlig ordination. Men annars fick jag i princip inget stöd under väntetiden, vilket kan bero på att jag inte var kvar på arbetsplatsen. Men ingen chef ringde heller upp mig förrän ärendet var klart. Jag kan tänka mig att det finns de som vill bli stöttade, säger han.



Även barnsjuksköterskan Inger Bjurevik Schmidt väntade länge på Ivo-utredningens svar. Känslan av otillräcklighet efter själva vårdhändelsen var stark och hon rannsakade sig gång efter gång. Den långa tid utredningen pågick tärde på henne och minnet av händelsen är fortfarande ett av de värsta under hennes 35 år inom barnsjukvården.


En pojke kommer in till barnakuten efter ett krampanfall i hemmet. Efter flera timmar på sjukhuset mår han bättre och bedöms kunna gå själv, utan rullstol eller säng, till en avdelning.

Hon går med pojken och föräldrarna i en korridor när han plötsligt faller ner och får ytterligare ett krampanfall. Pojken skadar käke, näsa och flera tänder.



Nästan ett år efter händelsen blev hon kontaktad av Ivo för att lämna sin beskrivning av händelsen, som modern anmält. Trots att det var länge sedan, och många andra frågor om jobbet skulle varit svåra att återge, mindes hon allt.


— Det fanns ingen annan personal i närheten, bara jag och föräldrarna. Jag hade varken en säng att lyfta upp honom i eller telefon för att kunna tillkalla hjälp. Pojken var medvetslös och blödde ur munnen. Jag kunde bara se till att han hade fria luftvägar så att han kunde andas. Som tur var kom en anställd från vuxenakuten med en tom brits som vi hjälpte upp pojken på och kallade på narkos- och barnläkare, säger Inger Bjurevik Schmidt, på länssjukhuset Ryhov i Jönköping.


Efter ytterligare ett år kom Ivo:s beslut där ingen kritik riktades mot henne utan mot vårdgivaren, vilket Vårdfokus tidigare beskrivit. Vid det laget hade riktlinjer införts så att alla patienter som haft påverkat medvetande transporteras sittande eller liggande, samt att sjuksköterskor alltid ska ha telefon med sig vid transporter med barn och unga. De nya riktlinjerna bedömdes öka patientsäkerheten. Däremot fick vårdgivaren kritik för att inte ha säkerställt att personalen dagligen kontrollerar akututrustningen, då syrgasen inte fungerade på akutrummet.



— Jag fick väldigt bra stöd från mina kolleger, som sa att de skulle ha gjort likadant. I vanliga fall är barn som haft kramp så påverkade att det inte blir aktuellt att gå själv, men denne pojke var uppe och gick inne på barnakuten. Numera är jag den som påminner andra om att ta rullstol och en telefon. Jag fick prata igenom händelsen dagen efter med verksamhetschefen och vårdutvecklaren. Men det här är ändå ett av mina värsta minnen som barnsjuksköterska.