Hon har just tagit blodtrycket och nu sätter hon försiktigt en nål i Gunnars arm. ”Nu sticker det lite.” Han har sin diabetes, sin rökning och sitt alkoholmissbruk. Sköter sig inte alls som han borde. Lena och Gunnar pratar inte så mycket om det utan om hur det kom sig att han, som växte upp söder om Stockholm, hamnade här i Umeå.

Gunnar berättar om hustrun och om barnen, om villan de bodde i och hur allt strulade och slutade med att hon behöll både villa och barn. Han gifte så småningom om sig men den frun dog för nästan tio år sedan.

Gunnar har passerat 50 och missköter sin kropp. Ibland åker han till ett behandlingshem i Södermanland. När han kommer därifrån är han rund som en köttbulle, säger han och skrockar lite.

Lena Renman är distriktssköterska på Tegs hälsocentral i Umeå och 40 procent av sin tid jobbar hon med stadens mest utsatta. Med missbrukande män och misshandlade kvinnor som kämpar för en gnutta värdighet i sina liv. Lena ger dem det.”Lena är bäst.” ”Vi älskar Lena.” Hon får kramar och ömhetsbetygelser. Men inte bara. Det finns de som provoceras av att hon inte ger dem det de vill ha. Någon behöver en sovplats, en annan vill ha tabletter — av en sort eller i en mängd som inte gynnar hälsan. Hon sätter gränser och säger nej.

— Jag minns när jag gick på stan med min dotter en lördag och en av mina patienter kom fram och med högljudd röst undrade varför jag inte ordnade någonstans att bo åt honom. Han blev argare och argare och jag sa åt dottern att gå undan och prata med hans kompis. När vi gick därifrån undrade hon vresigt varför jag övergav henne. ”Om jag hade släppt hans blick hade jag åkt på en smäll”, svarade jag.

Det fanns en tid när Lenas kolleger var lite ­avundsjuka på att hon fick gå i väg till en lokal och sitta där i lugn och ro. Nu vet de mer om vad hon gör och är tacksamma för att hon gör det. En gång i veckan går hon till IOGT:s lokal Bakfickan, där det är varmt, där det finns toaletter och där det serveras gratis frukost alla vardagar. I dag är det onsdag och klockan är åtta på morgonen. Ett par gäster har redan kommit. Lena sätter sig på bänken i hörnet. Sitter där och är tillgänglig.

— Egentligen halkade jag in på det här på ett bananskal. Jag vikarierade för en kollega och det kändes bra. Jag mötte människorna och såg deras behov. Jag såg deras rädsla också — och att de inte har varit snälla mot sina kroppar. Om man är elak mot kroppen blir man ännu räddare. En del av rädslan handlar om att visa hur kroppen ser ut.

Männen och kvinnorna hon möter uppsöker inte gärna sjukvården. De vill inte visa sina kroppar och de vill inte visa något annat heller. I väntrummen blir de rastlösa och stressade och tar det för lång tid går de därifrån. Det berättar både Gunnar och Willy. ”Vi missbrukare kan inte vänta. Vi har inget tålamod.”

Kanske är det blickarna också. De är tilltufsade, illa klädda och har inte tvättat sig på länge. Folk tittar och det är inga milda blickar. Sådant ökar rastlösheten och kymigheten. För Gunnar, Willy, Magnus och för många andra är det som en gåva att Lena finns där mitt ibland dem. I ett rum innanför samlingslokalen kan hon undersöka sina patienter.

— Det vanligaste är att jag tar hand om hudproblem; lägger om sår och har fotvård. Klipper naglar som blivit så långa att de går in i skinnet. Det här är människor som går och står hela dagarna — i fuktiga sockar och dåliga skor.

Lena berättar om mannen som ville att hon skulle titta på ett sår i rumpan. Hon visste inte vad hon väntade sig men blev chockad. Han var skinnflådd i stjärten och ända ner på låren. Han hade supit, haft diarré och inte tvättat sig på hon vet inte hur länge. Först vägrade han att lägga in sig på sjukhuset. Ville inte behöva höra att han hade sig själv att skylla ännu en gång.

Han ändrade sig så småningom. Behandlades på infektionskliniken och mådde bättre ett tag. Nu är han död. Lenas patienter dör oftare i yngre åldrar än de borde. Vännerna håller alltid en liten minnesstund när någon av dem har dött. De träffas för en stilla stund och det är en hederssak att vara nykter. Den som inte kan hålla det vet att inte gå dit.

På Bakfickan börjar det bli fullt kring borden. Kaffe, mackor och fil ställs fram och går åt. Lena försvinner då och då till rummet där innanför. Tar prover, undersöker, pratar och lyssnar.

Tycker du aldrig att det känns hopplöst?

— Ibland. Men så tänker jag att alla gör vi våra val och kan jag stötta och hjälpa här och nu så att en person får det lite bättre så är det gott nog för mig. Jag vet vad de tampas med och anklagar ingen. Mitt motto är att aldrig komma med pekpinnar för det vet jag skrämmer bort mer än gör nytta.

Willy slår sig ner vid bordet och berättar om sin vision. Han tycker att man ska betala skatt efter behov och till det man behöver. Och så en viss del till det generella. Till sådana som Lena. Det är orättvist, tycker han, att hon bara finns där på 40 procent.

— Såna som vi, vi behöver fler Lenor. Det gör en jätteskillnad för folkhälsan bara att hon får en fyra, fem stycken på banan igen.

Han pratar om alla dem som vänder bort blicken. Om etablissemanget som inte vill bli störda i sina samveten. Sådana är inte eldsjälarna som arbetar på Bakfickan och sådan är inte Lena. Hon tycker om att sitta här. Det är en härlig plats, säger hon. Avslappnad och mänsklig.

— Här är man som man är. Det spelar ingen roll vad du gör eller har uppnått.

Hennes belöning är tilliten hon får tillbaka. Att bygga upp tillit och att lyckas behålla den, det är hennes utmaning i det här arbetet. När Lena får frågan ”hur är det?” och märker att det finns ett äkta intresse av att lyssna på svaret — då blir hon glad.

Lena är en sådan man vill vara men inte riktigt är. När vi andra bara går förbi missbrukarna på bänken, och helst tittar åt ett annat håll, då går Lena dit.

— De vi gärna blundar för — om vi tillåter oss att prata och lyckas skrapa hål på den hårda fasaden — då är det otroliga människor vi kan möta där bakom.

Hon gillar att lyssna. Att verkligen lyssna aktivt ser hon som en viktig konst, och svår. Har hon inte tid att lyssna då frågar hon inte. För Lena innebär ”hur är det?” att också stanna upp och att ta emot svaret.

Efter ett par timmar på Bakfickan tar hon på sig jacka och ryggsäck och går mot Vasaplan. Mot missbrukarna på bänken. Lena möter en hel rad med gamla bekanta, sätter sig på huk och pratar med Gunnar som nyligen har brutit lårbenshalsen och går med rullator. Brutna ben, axlar, eller fötter är inte helt ovanligt. Hon hjälper dem att få kontakt med läkare — fast det finns de som vägrar. Då biter hon ihop om sin ångest.

Gunnar är uppvuxen i Umeå, berättar han. Ende sonen till föräldrar som drev eget företag och som hade gott om pengar. Han fick allt han ville när han var liten. Som vuxen startade även han ett företag. Varför sitter han på bänken på Vasaplan i Umeå? Jag är för feg för att fråga.

Lena känner till en del av patienternas mörka historia. Många har haft en psykiatrisk diagnos redan som barn. Kvinnorna har varit små flickor som blivit utnyttjade. Misshandlade. Hon gråter ibland. Tänker på ryggsäckarna som vi alla bär på, men som är en så oändligt tung börda för dem hon möter.

Som nyutbildad sjuksköterska åkte Lena till Karlstad för att hitta sin identitet i jobbet. 24 år senare vet hon. Det är i mötet och i samtalet med andra människor som hon har hittat sig själv. Om fem år hoppas hon att hon gör samma sak som i dag. Fast gärna tillsammans med en kollega. Någon att bolla tankarna med.

— När jag slutar ha känslor, då får någon annan ta över.

Och så Willy — vi tar väl din favorithistoria då:
Gamle Oskar, 98, kommer till doktorn och vill ha Viagra. Men, säger doktorn: Du är snart 99 år, vad ska du med Viagra till? ”Men snälla doktorn — en halv då”, framhärdar Oskar. Doktorn: ”Varför vill du ha Viagra?” Oskar suckar djupt och tar sats: ”Jag är så jädrans trött på att pinka på tofflorna.”