Plötsligt forsar det nyheter i medierna om hur Vårdförbundets yrkesgrupper tydligt sätter värde på sitt arbete. Läs till exempel i Vårdfokus om hur barnmorskor ”förhandlar med fötterna”, de byter arbetsplatser inom Uppsala-Västerås-Stockholmsområdet och får därmed upp lönerna.

I Uppsalatidningen UNT läser jag att landstingspolitikerna är självkritiska. De ångrar visserligen att de låtit sig påverkas av 24K-upproret till att höja ingångslönerna men säger också att det krävs en långsiktig strategi för att behålla kompetent personal.

Politiker som tycker att de vaknat för sent och ångrar sin kortsiktighet har annars inte hört till vanligheten genom åren. I brist och högkonjunktur kan man tänka sig att satsa på Vårdförbundets yrkesgrupper medan det i lågkonjunktur återigen stramas åt, en evig vågrörelse där långsiktigt ansvar för vårdens kvalitet saknas.

Kortsiktig planering leder till panikåtgärder som att ta in bemanningsföretag, ge höga ersättningar för extrapass, begränsa semestrar och öka övertiden. Då tvingas vården till stora oplanerade kostnader för att få det hela att fungera. Pengar som med mer långsiktighet kunde satsas på den erfarna personalen för att säkerställa kvalitet och kontinuitet.

I detta akuta läge krävs av vårdens besluts­fattare att de prövar alla möjligheter för att kunna ge signalen: ”Vi uppskattar dig som yrkesutövare och vill att du stannar kvar, vården behöver dig.”