Situationen i den värmländska vården är pressad. Det fattas sjuksköterskor överallt i länet. Här, nära Norge, väljer många att jobba i grannlandet i stället. Andra tar hellre extrapass där än på den egna arbetsplatsen för att den höga lönen lockar. Samtidigt får de som arbetar kvar i Värmland dra ett allt tyngre lass. Eva Strandh har varit Vårdförbundets lokala styrelse­ordförande de senaste femton åren och har inte sett något liknande tidigare.

— Det är bedrövligt. Det fattas både grund­utbildade och specialistutbildade sjuksköterskor överallt, både i kommunerna och i landstinget. Hur arbetsgivarna ska lösa bemanningen i sommar förstår jag inte. De försöker rekrytera och anlita bemanningsföretag. Men de behöver säkra kompetensen här i Värmland, vi kommer dessutom att ha stora pensionsavgångar de närmaste fem åren.

Eva Strandh har valts av medlemmarna gång efter gång, och även suttit i förbundsstyrelsen sex år. Hon tröttnar inte på det fackliga stretandet, tvärtom. På frågan varför hon tror att hon blir omvald skrattar hon bara och säger ”ja, någonting måste jag tydligen göra rätt”. Sedan flyttar hon snabbt samtalets fokus från sig själv till hur viktigt det är att många engagerar sig och att sjuksköterskorna måste få rätt förutsättningar för att kunna ge god vård. Runt omkring sig ser hon många engagerade kolleger, men fler än tidigare är också uppgivna och slitna.

Hon ser ingen annan lösning på tappet av sjuksköterskor till Norge än högre löner här hemma.

— Specialistsjuksköterskorna där tjänar 50 000—60 000 kronor i månaden med ob. Landsting och kommuner måste höja lönen till 40 000—45 000 kronor för att kunna locka dem tillbaka och även för att behålla dem som arbetar i den värmländska vården i dag. Landstinget säger att det inte finns sjuksköterskor, det finns det visst, bara man betalar. Vi är så trötta på att de gömmer sig bakom att det inte skulle finnas sjuksköterskor, säger hon.

Eva Strandh tar i mer än de flesta med sitt löneförslag, men hon tycker inte alls att det löneläget är orimligt, utan relevant utifrån både utbildning och ansvar i yrket.

Men landstinget tror inte att kraftigt höjda löner är lösningen, utan hoppas på andra satsningar, som betald fortbildning, högre ingångslön, fler undersköterskor och administratörer. I lokalpressen säger ledande landstingspolitiker som svar att någon ”quick fix” med höjda löner för specialistsjuksköterskorna inte kommer att lösa problemen. Det finns inte heller ekonomi för det.

— Politikerna får bestämma sig någon gång för vad det är värt att rädda liv. Vill de inte betala tillräckliga löner och på det viset säkra att det finns rätt kompetens på plats, då får de stänga. Med alltför få sjuksköterskor i vården ökar vårdskadorna och till och med dödsfallen. Det har vi vetat länge, men nu är det bevisat i forskning och ingen kan längre säga att det inte är så, säger hon och syftar på den stora europeiska studien som Vårdfokus beskrivit tidigare.

I den ingick 420 000 patienter och resultatet visade att ju fler patienter en sjuksköterska ansvarar för desto större är risken att patienter dör.

Eva Strandh köper inte att landstinget saknar pengar för en satsning, utan menar att kostnaden borde gå jämnt ut med den nuvarande höga kostnaden för bemanningssjuksköterskorna.

— Det krävs höjd lön. Det räcker inte att locka med vacker natur i Värmland, säger hon.

Visst är Eva Strandh stridbar och vågar sticka ut hakan. Men det fackliga arbete hon själv är mest nöjd med är det tysta fotarbetet, vardagen där facket ofta kan fira små framgångar.

— Se på rehabiliteringsfallen, där tycker jag att vi lyckas föra medlemmarnas talan och hitta bra lösningar. Numera är det ett tufft klimat på arbetsplatserna. Med den nya rehablagen kan arbetsgivaren säga upp personer som inte klarar sitt arbete eller kan få ett annat internt.

När Värmlands landsting inte lyckats rekrytera sjuksköterskor har de anställt fler undersköterskor i stället. Det menar Eva Strandh snarare ökar trycket på sjuksköterskorna.

— Våra fyra yrkesgrupper hamnar i kläm mellan undersköterskor och läkare. De ska finnas där för alla. Undersköterskorna behövs också men kan och får inte göra allt, som att ronda, administrera läkemedel och hantera infusioner, katetrar och pumpar.