Det är full aktivitet i två av behandlingsrummen på Brännskadecentrums mottagning, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tio studerande på Bolandgymnasiets estetiska program har fått i uppdrag att smycka de kala och tråkiga väggarna. För åtminstone en stund ska slott, bläckfiskar och vajande träd låta barnen drömma om och tänka på något annat än den smärtande brännskadan. Ett kul men konstigt uppdrag, tycker eleverna, som har hamnat i en helt annan miljö än skolans. Här målar de direkt på väggarna, det har de aldrig fått göra i skolan. Roligt och spännande.

Projektet startade i höstas. Till en början jobbade ungdomarna mycket med skissande och modellbyggande och nu blir idéerna verklighet. Ett par eftermiddagar i veckan tillbringar de här och motiven börjar växa fram på väggarna.

Till Brännskadecentrum kommer personer i alla åldrar med allvarliga bränn-, köld-, skållnings- och andra skador. Barn är de vanligaste besökarna. Även de som behöver få fula ärr från tidigare skador åtgärdade vänder sig dit.

För en och en halv vecka sedan kom Albin Norberg som hade fått kokande vatten över sig. Det gör fortfarande ont och att släppa tankarna på smärtan är inte så lätt, men lite roligt är det ändå med bilderna på sjörövarskepp och en sjöjungfru som ser ut som artisten Yohio.

Den vanligaste skadan är skållning, som för Albin. Det drabbar framför allt små barn från nio månader, när de kan sträcka sig upp till spisen, och några år framåt. Tidigare gavs ingen smärtlindring alls i samband med omhändertagande, behandling och omläggning av brännskador på mottagningen.

Det tyckte sjuksköterskan Annika Persson var oetiskt och krävde ändrade rutiner, vilket innebar att en ane­stesisjuksköterska behövde anställas. För ett år sedan fick hon gehör och nu finns specialistsjuksköterskan i anestesi- och intensivvård Helen Myrlund på plats.

När patienten kommer till sjukhuset med sin skada läggs den först om på akuten, sedan remitteras patienten till mottagningen för en ordentlig rengöring, bedömning och vidare planering.

Där möts de av Annika Persson och Helen Myrlund. Deras mål är att patienterna ska vilja komma tillbaka.

— Vi måste lugna, smärtlindra, sedera och söva om det behövs, det kan vi göra nu. En höjdpunkt i arbetet är när ett barn kommer till oss på återbesök och vi möts av uppsträckta armar, då vet vi att vi har lyckats.

Det som fick Annika Persson att dra i gång projektet med att göra hela mottagningen roligare och mer inbjudande, var när hon såg att såpbubblor kunde avleda barnen.

— Det är ett sätt att få kontakt med dem, det blir en lek. Bamse fungerar också ibland, men varken lek, bilder eller såpbubblor tar bort smärtan, för det krävs medicinsk behandling.När hon kontaktade Bolandgymnasiet möttes hon av intresserade lärare och elever. Nu har de fått fria händer. Den enda begränsningen är att färger och bilder som påminner om eld inte får finnas med; barnens oro och rädsla ska inte triggas.

Under tiden som Annika Persson sköter omläggningen, ser Helen Myrlund till att sedera och smärtlindra. De använder ofta lustgasbehandling tillsammans med metoden Guided imagery, vägledd dagdröm. Patienterna lever sig in i drömmarna; ett barn följde med ut och plockade kantareller. Senare berättade han för sin mamma att han hade sett kantareller överallt.

Motiven på väggarna, ibland i kombination med berättelser, kan vara ett sätt att avleda och dämpa oro och rädsla. Både barn och vuxna är rädda och oroliga efter skadan.

— Vi avleder inte smärta, en blottad såryta gör ont, vi behandlar den. Vi kan aldrig säga att det inte kommer att göra ont, säger Helen Myrlund.

När de tar emot patienten på mottagningen har sjuksköterskorna en plan för smärtlindring, en trappmodell som bygger bland annat på deras erfarenheter. Storleken, djupet och skadans placering har betydelse för graden av smärta. För att kunna tvätta rent ordentligt måste de smärtlindra och sedera efter behov.

— Barnen ska kunna komma hit utan att vara rädda. Nu händer det till och med att de längtar efter oss, berättar Helen Myrlund och Annika Persson.

För att både barn och föräldrar ska känna sig lugna får ingenting störa. Därför är de så få som möjligt vid en omläggning. Läkarna kommer en kort stund för att titta på såret och diskutera förband. Först när det är färdigbandagerat är de tillbaka för att prata mer ingående med föräldrar och patient.

Även mottagningens väntrum är under omvandling. Där kommer lugn musik att spelas, garderobsväggarna ska täckas med rogivande motiv och i taket hänger gosedjur. Både barn och vuxna har redan visat sin uppskattning.