När ett barn föds är navelsträngen rena guldgruvan. Blodet som finns kvar där och i moderkakan är nämligen fyllt med stora mängder stamceller som kan utvecklas till alla olika blodkroppar: vita, röda och blodplättar. Efter en transplantation kan stamcellerna återställa en sjuk persons förmåga att producera friskt blod och därmed bota patienter med exempelvis leukemi, vissa ärftliga blodsjukdomar och metabola sjukdomar.

Därför får alla blivande föräldrar i Göteborg och Huddinge utanför Stockholm frågan om de vill donera navelsträngsblodet efter förlossningen. Svarar de ja samlas blodet in, packas i en transportbox och skickas med bil eller flyg till den nationella navelsträngsblodbanken, som snart har funnits i tio år men som för en ganska undanskymd tillvaro på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Här arbetar Anna Persson, bio-medicinsk analytiker, som tycker att hon har det häftigaste jobbet som finns.

— Det är så fantastiskt att vi kan frysa ner stamceller, plocka upp dem och ge som en blodtransfusion till en patient där cellerna hittar till benmärgen och vet precis vad de ska göra, säger hon.

När transportboxen kommer till navelsträngsblodbanken tar Anna Persson ett prov för att kontrollera att det finns tillräckligt många vita blodkroppar i varje enhet. Målet är att så många enheter som möjligt ska bli godkända för att registreras i Tobiasregistret, Sveriges nationella stamcellsgivarregister, som även innehåller stamceller från vuxna donatorer.

I väntan på att någon svensk eller utländsk patient ska behöva dem, vilar stamcellerna nedfrysta i stora kvävetankar i åtminstone 20 år.

Att det superkontrollerade och pedantiska arbetet räddar liv är den stora världskartan som sitter på väggen ett konkret bevis för. Varje gång en enhet skickas i väg sätts en knappnål upp där mottagaren bor och hittills sitter här 33 stycken. Det låter kanske lite, men är ett ganska förväntat resultat med tanke på vilken oerhört komplicerad process det är att välja rätt donator till rätt patient.

När en patient behöver en stamcellstransplantation och en passande donator hittas, går förfrågan först till Tobiasregistret som förmedlar den till navelsträngsblodbanken. Oftast vill det transplantationscentrum som ställer frågan ha en utökad HLA-typning, en noggrannare matchning av vävnaden, för att bli säker på att den tänkta donatorn passar patienten. Då tar man inte upp enheten ur kvävetanken och slösar på den, utan använder blodrör som sparades när enheten processades.

Om transplantationscentrumet beslutar sig för att göra en be-ställning, blir det lilla julafton på laboratoriet. Enheten kan äntligen skickas i väg och ännu en knappnål fästas på världskartan.


Stamcellernas väg från navelsträng till patient:

1. Enheten anländer
Navelsträngsblodbankens egna barnmorskor samlar in blodet från förlossningsavdelningarna och skickar till navelsträngs­blodbanken. Där kontrolleras enheternas transporttemperatur och prov tas för cellräkning. Enheten måste innehålla ett visst antal vita blodkroppar för att gå vidare.

2. Processning
Varje enhet och alla förbruknings­varor runt omkring får unika id-nummer som regi­streras. I ett renrum hängs enheterna upp på en appa­rat för processning. En cellcentrifug sorterar ut de vita blodkropparna där stamcellerna finns till ett koncentrat på 20 ml.

3. Provtagning
Efter processningen tas prover på en av slaskpåsarna: virusserologi, blodgrupp, HLA och sterilkontroll. Målet är att enheterna ska ha så hög kvalitet som möjligt. Från denna påse sparas rör för att senare kunna göra en utökad HLA-typning, blodgruppering samt screening för hemoglobinopatier.

4. Kvalitetskontroll
Prover tas på enheten för bland annat analys av cell-innehåll.

5. Infrysning
Frysmedium tillsätts enheten för att undvika att cellerna fryser sönder. Påsen med enheten stoppas in i en ytterpåse som förseglas och placeras i en metallkanister som är märkt med enhetens id-nummer. Sedan fryses enheten in under kontrollerad hastighet i en tank med flytande kväve tills det kommer en förfrågan från ett transplantations­centrum via Tobiasregistret.

6. Beställning
När enheten beställs görs kompletterande analyser. Sedan skickas den i en cryoshipper, ett skyddande transportkärl som kan hålla -170°C i tre dygn. Den blå dosan på locket är temperaturöver­vakningen.

7. Återkoppling
Två gånger om året får navelsträngs­blodbanken återkoppling från den europeiska organisationen Euro Cord. Anna Persson sätter upp en knappnål på världskartan för varje enhet som skickats i väg och kommit till användning.